Sex böcker och en film

Ja till Liv! av Liv Strömquist

2012-01-21T13:18:00.003+01:00

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!

På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.

Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut.
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.

Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

2012-01-18T08:00:00.001+01:00

"Aldrig har jordens undergång varit så vacker" står det på omslaget till Lars von Triers film Melancholia. Sant! Det är förödande vackert och förödande känslomässigt. Jag var helt slut när filmen slocknade.

Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar.

Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.

Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.

Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.

Evig natt av Michelle Paver

2012-01-15T12:12:00.002+01:00

Vad passar bättre att läsa i januari än en arktisk spökroman? Utöver tre män och ett antal hundar är det den arktiska naturen i Spetsbergen och de två motpolerna Mörker och Ljus som har huvudrollen i denna utmärkta lilla roman.

Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.

Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.

Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.

Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.

En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.

Gustavs grabb av Leif G W Persson

2011-11-09T19:20:00.003+01:00

Hur sorterar vi våra minnen? Vad är det vi verkligen minns precis som det en gång var? Förskönar vi de lyckliga stunderna och svartmålar de tunga? Blir det lätt efterkonstruktioner och fylls oskarpa linjer i mot bakgrund av åren som gått. Detta är något som Leif GW Persson funderar över både i inledningen och i slutet av boken Gustavs grabb som skildrar hans liv från barndomen till dags dato.

Sanning och trohet till verkligheten är viktigt när han berättar om sitt liv, sin klassresa och om kärleken till sin pappa, byggnadsarbetaren Gustav. Han är en formidabel berättare och fastän jag aldrig läst något tidigare av honom så blev jag snabbt fast i hans historia. Jag har knappt sett honom mer än flyktigt på TV då jag inte följt med i de program där han brukar medverka men som TV-personlighet går han ju knappast att undvika. En stor, sällan leende man, med glasögonen på huvudet och ständigt i sin gröna väst kunnigt muttrande om vår tids brottslighet.

Vi får följa hans liv mer eller mindre kronologiskt från de tidiga barnaåren, där han växte upp på Gärdet i de hus som lokalt kallades "Nev Jårk". Pappa var portvakt i huset, en syssla han hade bredvid jobbet med att bl a bygga Stockholms tunnelbana. Här bodde annars ingen arbetarklass utan Leif kom att gå i skolan med ungar som kom från andra förhållanden. Att han skulle få en bra utbildning bestämde fadern. Han skulle komma sig upp, satsas på. I barndomen börjar man också ana den problematik som kom att påverka hans liv, svårigheten att knyta an till modern som saknade de verktyg som varje unge behöver - kärleksfull omtanke, beröring och att bli älskad precis som den man är. Det är fadern som kompenserar och fyller i och det resulterar i livslång respekt och kärlek till pappa Gustav.

Leif GW Persson berättar öppet om sina ungdomsår, sitt yrkesval och sina kvinnor, barnen, sitt alltför generösa drickande och om det svarta hål han bär inom sig. Viljan att bli något, att tjäna pengar, att komma sig upp. Problemet att födas i en verklighet men leva i en annan - med andra ord - din klass ständiga brännmärkning som aldrig går att dölja helt bakom de siffror som står i taxeringskalendern. Om känslan att inte höra hemma någonstans. Han ser sig besläktad med Ikaros vars vingar brinner när han kommer för nära solen.

Här lotsas vi också genom tidens händelser - från fredens år då Leif föds och framåt i folkhems-Sverige. Leifs inblandning i Geijeraffären, relationen till Palme, relationerna till Peter Bratt och Jan Guillou, genombrottet som författare med "hämndboken" Grisfesten till en gedigen författarbana med såväl vetenskaplig litteratur som populära deckare, film- och TV-manus till professorstitel, TV-stjärna och berömmelse.

Det är en naken och säkert en svår bok att skriva - men kanske den också lättat något på det mörker han fortfarande säger sig bära i sitt inre. Han ger en vink om att trots allt har kärleken haft en bärande kraft. Det kanske hans nästa roman kommer att handla om enligt ett vagt löfte av honom själv - berättelsen om den jordiska kärleken.

Boy av Taika Waititi

2011-10-16T11:46:00.003+02:00

Två pojkar från Nya Zeeland med varsin längtan - Boy efter pappan som försvann för länge sen, lillebror Rocky efter mamman som dog under hans förlossning. Ibland kan drömmar ta en bort från allt som känns svårt men drömmar är också sköra att hänga upp livet på. Detta är en varm, vemodig, vacker men samtidigt rolig och tänkvärd film om barns kapacitet.

Bröderna bor med alla sina syskon och farmor i ett mindre samhälle på Nya Zeeland där de flesta är maorier. Allt kretsar kring Boy, som utöver att älska Michael Jackson saknar sin far som han fantiserar och bygger upp en hjältegloria kring. När kamraterna retar honom med att pappa minsann sitter i fängelse försvarar han sin dröm. Lillebror Rocky tror sig ha magiska krafter och när de inte hjälper målar han sin längtan efter mamman som dog när han föddes. Detta har också lagt en tung skuld över honom. "Jag dödade min mamma"! Hela hennes grav är dekorerad med hans färger av saknad och önskan om förlåtelse. På samma sätt målar han sin rädsla för fadern som en dag helt oförhappandes dyker upp - precis när famor - som nu är barnens enda trygghet - måste åka på en begravning. Det är ingen längtan efter sina försummade barn som drivit honom tillbaka utan han kommer för att hämta de pengar han gömt nedgrävda på ett ställe som han inte kan hitta igen. Farmor blir borta i flera dagar och Boy tar under tiden hand om allt, syskon, huset och den återvändande hjälten. Det är under den tiden filmen utspelar sig.

Trots att det är både gripande och rörande att se Boys drömmar sakta skingras för verklighetens obönhörliga sanning så är det ändå en väldigt varm och stundtals rolig film. Det är regissören själv som spelar fadern och de två pojkarna är helt otroliga i sina roller - liksom som ofta i nyzeeländsk film är hela rollbesättningen så bra (Whale rider, Krigarens själ). Boy spelas av den unge James Rolleston.

Filmen har stora svepande vackra vyer över landskapet med inklippta scener i collageteknik och animationer i drömsekvenserna. Liksom de utsatta barnen från Frostmofjället står en get för den oförställda och kravlösa kärleken och getens roll är inte helt oviktig i handlingen. Där pappan och hans kumpaner visar på total avsaknad av intelligens så har de två pojkarnas tankevärld en helt annan komplexitet och det är detta som visar på barns storhet och kapacitet att klara av svåra frågor när vuxenvärlden sviker. När de vuxna ägnar sig åt våldsamma och idiotiska macholekar så visar barnens fantasivärld på hopp och tro på framtiden. Med en känsla av försoning och ett leende ser jag filmens slut. Håll kvar en stund in på eftertexten. Det lönar sig!

Filmen har gått upp på Folkets bio, är barntillåten och har fått väldigt fina recensioner. Se den!
Trailer från youtube!

Om inte nu så när av Annika Thor

2011-10-11T16:21:00.002+02:00

Åter till 1938 (efter Sandbergs bok Att föda ett barn - se tidigare blogg). Det är spännande att ta avstamp där Sandbergs bok slutar - där vi anar krigets skugga i det sista kapitlet. I Annika Thors inledning av boken Om inte nu så när så är det alltså förkrigstid men det politiska klimatet har redan hårdnat och först in på scenen träder Ilse, tysk judinna och nu avskedad från Tyska legationen i Stockholm. Hon är utan svenskt medborgarskap och måste därför, som många andra utländska medborgare den här tiden, besöka den nyinrättade utlänningsbyrån för att få sina tillstånd förnyade. Där arbetar Ingrid Widegren, ung kontorist med drömmar om ett nytt liv i huvudstaden.

De här två unga kvinnorna får vi sedan följa och via dem deras möte med respektive man. Ilse träffar den tyske antifascisten och arbetaren Paul som av politiska skäl tvingats fly ur Tyskland där Hitlers maktövertagande gjort hans närvaro omöjlig. Ingrid möter den judiske, och betydligt äldre journalisten Arnold. För samtliga får kriget vida konsekvenser i ett litet Sverige som vänder kappan efter vinden och som visar upp en både främlingsfientlig och feg sida som en ytterst byråkratisk.

Bokens handling pendlar mellan dessa fyra och deras möten med de som jobbar på utlänningsbyrån, den humanistiske byråchefen Holmberg, som får svårt att hålla sin medmänskliga profil gentemot makteliten på regeringsnivå men också amanuensen Birger som har svårt att ta ställning och därför ofta slickar uppåt och sparkar nedåt. Ilse kämpar för att få över sina föräldrar och brodern med familj, Ingrid kämpar mot fördomar från både arbetskamrater och familj när hon först i hemlighet förlovar sig med Arnold som i sin tur vill vara sann mot sitt journalistiska rättesnöre - att skriva sanningen. Nazismen sticker upp sitt fula tryne i det svenska helyllesamhället och när kriget bryter ut så ger Annika Thor en naken och förkrossande bild av människors utsatthet under brinnande krig. När en människas öde vilar i enskildas handlingar och deras förståelse och val att tolka en situation på sitt sätt känner man sig maktlös som läsare och vill gripa in i handlingen.

Boken slutar vid 1943. Kriget pågår fortfarande - men nu har det gått upp för Europa att de judar som före och i inledningsskedet kämpade för att få leva genom att fly till neutrala länder som Sverige bara hade döden att vänta i sitt hemland. Med facit på hand är det gripande och man känner sig som läsare både förtvivlad, förbannad och skamsen. Samtidigt försöker jag förstå den rädsla som bredde ut sig i ett litet land som var omringat av en enögd ockupationsmakt. Trots detta kan man inte bortse från transitationståg, baltutlämningar och svenskt medlöperi. Den skönlitterärt berättade historien har hela tiden inslag av dokumentärt material och man inser att det ligger en hel del research bakom. Det gör romanen trovärdig samtidigt som man förstår Annika Thors vrede och längtan efter upprättelse. Det får vi tåla. Det brinnande ämnet gör att kärlekshistorierna och huvudpersonerna ibland kommer i skymundan.

Annika Thor har tidigare skrivit om andra världskriget i de fantastiska böckerna om Steffi och Nelli som börjar med En ö i havet (även filmade). I övrigt är hennes produktion stor. Under 2000-talet har Annika börjat skriva böcker för vuxna men fortsätter alltjämt att skriva barn- och ungdomslitteratur t ex den finstämda boken Fyren och stjärnorna.

Trots att Annika är göteborgska så är Stockholms-miljön från den här tiden väl skildrad och man känner sig verkligen på "plats". Tänk - att vi även gör ett nedslag på stadshotellet i Ö-vik! Då tänkte jag - mån tro om det var Sandbergs huvudperson Maj som serverade där då. Så går fiktion och verklighet ihop ibland.

Här kan ni lyssna på en filmad intervju med Annika Thor kring boken!
Ett boktips om en annan aktuell bok i samma ämne är Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar om pojken Otto som kommer hit under kriget och hamnar som fosterbarn hos familjen Kamprad.

Jag är jag av Emma Adbåge

2011-10-02T11:30:00.001+02:00

Vilken stark titel. Så bestämd och resolut. Jag är jag! Efter Leni, Sven och Smulbert
m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.

När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.

Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!

Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också!

Bokmässa 2011

2011-09-25T17:28:00.003+02:00

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.

Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.

Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.

Brighton Rock

2011-09-18T23:56:00.001+02:00

Brighton Rock är en snygg film baserad på Graham Greenes gamla 30-talsklassiker. Det är tidigt 60-tal, mods och rockers bildar två gäng som drabbar samman och mitt i allt utspelar sig en mörk kärlekshistoria.

Konflikten mellan mods och rockers var verkligen ett problem den här tiden. Modsen körde sina scotrar och bar sina gröna jackor och Rockers hade sina svarta läderjackor och bakåtkammade hår. Jag var själv mods i mitten på 60-talet men den rena modskulturen var inte densamma här som i England där kulturen uppstod. Men visst fanns det spänningar mellan olika gängbildningar även här där raggare och knuttar utgjorde motpolerna.

Här har regissören Roland Joffé valt att förlägga konflikten från Greenes roman mellan dessa 60-talsgäng som i södra England under den här tiden hade våldsamma sammandrabbningar och som utlöste moralpanik bland vuxna. Historien handlar om Pinkie (Sam Riley), en mods med gangsterfasoner som slår ihjäl en från det motsatta gänget i filmens actionfyllda inledning. Rose (Andrea Riseborough), en blyg servitris blir indragen och Pinkies enda sätt att hindra henne från att vittna är att gifta sig med henne. Men Rose har en hemlig beskyddarinna i Ida (Helen Mirren), som egentligen är hennes arbetsgivare men också älskarinna till den man Pinkie dödat. Dramat utspelar sig mot Brightons egna karakteristiska profil - piren!

Filmen är snyggt gjord i lite noirstil med många spännande vinklar och snygga scener t ex vid den dramatiska kusten där Dovers klippor stupar brant ner i havet. Sam Riley spelar här en tillbakahållen karaktär som i mångt och mycket påminner om hans fantastiska roll i Corbijns film Control där han spelar Ian Curtis i Joy Division. Men det räcker inte att titta på en snygg film, man vill också sugas in i storyn och det lyckas den inte riktigt med. Klart sevärd med bra skådespelare och estetiskt tilltalande men inte mycket mer.

Bilagor och poddar

2011-09-13T18:19:00.003+02:00

Ettans linje, min livslinje (för att den passerar huset jag växte upp i, skolan, UG, kompisar, jobb, universitet mm) går inte längre mellan bibblan och mitt hem. Nu skall det bytas och väntas och passas! Grrr! Tur då att det finns Pod-radio!

Jag kan inte nog utbrista i lyriska ordalag om denna fantastiska uppfinning. Att få välja och vraka på massor av intressanta program som du sen kan höra precis när du vill är lyx. Jag håller mig uppdaterad om litteratur och kultur, politik och samhälle, psykologi och filosofi. Förra sommaren läste jag Blonde av Joyce Carol Oates tillsammans med Åsa Linderborg, Jan Guillou, Carin Manheimer och Marie Lundström vilket sen ledde till att jag läste allt jag kom över om Marilyn Monroes liv http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=124447. Biblioteket, klassikern, Kulturradion, Kino - alla håller mig uppdaterade om litteratur och film. Länge leve Public service och Sveriges Radio. Allt fritt från reklam!

Jag kan också avslöja att jag har ett lässystem för att hålla mig à jour med litteraturen. Lokaltidningen läses på morgonen, DN:s kulturbilaga på lunchen och varje månad står jag och bläddrar ur SvD:s kulturbilagor några veckor bakåt för att ta hem till stunder när det är tidningstorka. Vi läser (Tidningen VI:s litterära satsning) och Opsis och Barnboken (barnkultur/litteratur) är tidskrifter som känns som lyxkarameller när de dunsar ner i brevlådan.

Det enda litterära programmet på TV är ju Babel. Tur att det finns något i burken också men oj vad jag saknar Röda rummet och Gunilla Kindstrand! Här ett klipp med Bruno K Öijer http://www.youtube.com/watch?v=nyri15piXcA Ja, man blir nostalgisk när man tänker på alla de intelligenta och intressanta samtal som fördes där.

Sen är väl det allra bästa sättet att uppdatera sig fortfarande samtalet med alla litteraturälskare som finns bland kollegor och vänner. Och så finns ju Pilgatan! Men av alla media är nog ändå min Mp3-spelare oslagbar. På tåg, hotellrum, promenader och under grå vargtimmar så kan man lyssna på Maarja Talgres omisskännliga röst när hon djupdyker och analyserar någon gammal goding.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

2011-09-09T18:20:00.007+02:00

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj.

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!

I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

En sommar har gått ........elegi över en bokcirkel!

2011-09-09T17:40:00.000+02:00

Det var en gång sex kaxiga proffsiga och helt fantastiska bibliotekarier som startade en bokcirkel.
Vi ville diskutera böcker och film - och vad vi har diskuterat! Och fikat! Bloggen startade vi för att dela med oss! Men med tiden har det fötts barn, två har gift sig, två har bytt jobb - ja, det är helt enkelt livet som pågått och likt en Agatha Christie-deckare så är det nu bara en kvar. Nämligen jag! Det känns tomt och dammigt här på bloggen. Jag saknar mina litterära vänner här inne - men som tur är så träffar jag dem alla där ute - i RL.

Jag skall försöka fortsätta bloggen som nu legat nere hela sommaren för lusten tröt! Läser gör vi ju hela tiden - vi som jobbar på litteraturens barrikader - skolbibliotek, folkbibliotek, mediacenter - men det är också jobb som kräver mycket tid. Jag försöker se bloggen som ett verktyg i mitt arbete, ett sätt att sätta ord på mina tankar kring böcker, filmer, tidskrifter, mässor och andra litterära företeelser.

Alltså - nystart! Eller snarare - "keep on going"!

Hundarna av Ola Nilsson

2011-06-29T13:22:00.011+02:00

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.

Askungar av Kristina Ohlsson

2011-06-28T10:39:00.005+02:00

Ny deckarförfattare skriver om Stockholmspolisen. Kristina Ohlsson arbetar själv vid Rikspolisstyrelsen (statsvetare - inte polis) och torde därmed besitta både egen erfarenhet och insiderkunskap samt ha stora möjligheter att kunna utveckla spännande och trovärdiga intriger.

Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.

Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.

Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.

Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.

I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.

Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.

Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat.

Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen. När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.

Mitt vilda liv av Amanda Eriksson

2011-06-18T10:29:00.003+02:00

Äntligen en ny bok med norrlandsmotiv. De finns inte så många. Gunnar i granskogen av Börje Lindström är en annan bok med några år på nacken. Det är så roligt att få läsa för barnbarnen böcker med skogar, fjäll och älgar och en morfar som bor i en kåta på sommaren.

Redan på pärmsidorna anar vi den norrländska byödsligheten där tåget drar fram för att på bakpärmarna hamna i stadens annorlunda ödslighet bland höghusen där tåget stannat vid återfärden.

Det är en flicka som sätts på tåget av sin mamma för att resa till skogen och morfar och hans självbyggda kåta. Hos morfar är natten becksvart och tystnaden total. Det är ett äventyr att sova i kåtan, särskilt när vargarna ylar. Andäktigt är att sitta på en sten och titta på älgfamiljen som mumsar en liten bit bort.Små äventyr är också att plocka blåbär och hjortron och sitta i en båt och fiska.

Det enda som förbryllar är den korta tågresan - 5 timmar. Måhända man startar i Umeå. Kanske är det de nya höghusen vid Östra station där Botniabanan sveper förbi nu för tiden man ser, kanske är det flickans hemstad? Och nog är väl sommarnätterna ljusa här uppe? Men hur som helst landar man i det närliggande när man läser Amanda Erikssons bok. Det känns välbekant och gott!

Tema: Familjehemligheter

2011-05-09T19:58:00.000+02:00

Tänk att det var några som - trots att solen sken från en klarblå himmel - satte sig på Café Schmäck och diskuterade böcker i en timme? Vårt tema var Familjehemligheter till denna gång eller böcker som kretsar kring familj och släkt.

Förra gången hade två av oss läst Djurvänner av Anton Marklund (se tidigare inlägg) och som av en händelse så kom Hilda med ett tips om en annan autistisk pojke, Christopher 15 år, varmt och roligt berättad av Mark Haddon i boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det här är lite av en deckarnöt. Grannens hund har hittats död och Christopher bestämmer sig för att knäcka gåtan. Men eftersom han är autistisk så kan han inte bara räkna avancerad matte och rabbla världens länder, han har problem att tolka känslor. Detta är en annorlunda bok som får en att både skratta och gråta. Den är fylld av metaforer och Hilda var t o m tvungen att läsa högt för sina bildelever. En bok att fascineras av och som dessutom spär på din allmänbildning.

Hilda visade också en av alla Lars Lerins otroligt vackra och fantastiska böcker, Vid skogens slut, där han även skrivit små poem mellan de underbara bilderna. Hon framhöll, med tanke på dagens tema, hans bildbok Mostrarnas tid, som utkom 1986 och idag får köpas på antikvariat eller bokbörsar. Räkna med att lägga upp ett antal hundralappar för att komma över den - men som tur är finns det ju bibliotek!

På Helens bibliotek slåss man om vem som först skall få läsa fortsättningen på serien Släkten som Historiska Media ger ut. Serien börjar på 900-talet och vi får följa en släkt genom vikingatiden och framåt medan Sverige blir kristet. Kärlek, hat, liv och död, makt och utsatthet är ingredienserna. Varje gren av släktträdet skrivs av en ny författare och först ut var Katarina Mazetti med Blandat blod. Andra boken heter Sigrids hemlighet och är skriven av deckarförfattaren Karin Wahlberg och den tredje heter Tempelbranden och författare är Catharina Ingelman-Sundberg.

Helen tipsar också om Jacqueline Winspears böcker om den självlärda privatdetektiven Maisie Dobbs och som utspelar sig på 30-talet. I den första boken, Maisie Dobbs, får vi vara med när Maisie startar sin byrå i London. Men hennes förflutna, som sjuksköterska under första världskriget, hinner ikapp henne och får en betydelse för handlingen. De övriga böckerna är Lögnen och Med lätta bevis. Helen hade lyssnat på böckerna och inläsningen var mycket bra. Inläsare; Mirja Turestedt. Helen framhöll även Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i Belgien i den fiktiva staden Vilette och som överlag fått bra recensioner. Seriens huvudkaraktär är utredningsdomaren Martine Poirot och i den första boken, Lärarinnan i Villette, blir en gammal lärarinna mördad. Det visar sig att fördolda hemligheter är orsaken till mordet. Sammanlagt har fyra titlar kommit ut.

De sydowska morden skakade Sverige 1932 och om den väl förborgade hemligheten i Helga Henschens släkt har hon på ett förtjänstfullt, gripande och varsamt sätt skrivit i sin bok I skuggan av ett brott (se tidigare inlägg)

Jag har fått en liten pärla i min hand. Hemligheten av Philippe Grimbert. Han har skrivit en roman med självbiografisk grund. I Frankrike växer den lille Philippe upp med sina älskade föräldrar, Maxime och Tania, som bägge är vackra, atletiska och sportiga. Philippe är liten och klen men kämpar sig fram genom livet trots allt. Som enda barn börjar han fantisera om en bror och fantasibrodern blir en kär följeslagare.En dag hittar han en leksakshund i en resväska uppe på vinden och så småningom nystas familjens tragiska hemligheter upp via en vän till familjen, Louise. När låtsasbroderns skugga växer i konturerna och tar form förändras livet för Philippe.
Vi gör en resa in i det Frankrike som under 40-talet ockuperas av tyskar och det är gripande att läsa om det subtila förändringar som skiljer ut de fransmän som har judisk börd från övriga. Bara genom att byta ut några bokstäver i efternamnet kan man byta ut den judiska klangen till det äktfranskt klingande Grimbert och därmed försöka undkomma den nazistiska dödsvåg som sköljer in över landet. Philippe Grimbert har skrivit en tät, stark och gripande roman om sin familjs tragiska öde - en hemlighet som öppnad i ljuset bara måste berättas. En bok på underbart vacker prosa även om själva historien är djupt sorglig.

Sist, men inte minst, tyckte Helens dotter Selma att man absolut skulle läsa den roliga och lämpliga högläsningsboken Sockerbullen på Kruskakullen av Carin Wirsén, tecknat att dottern Stina. I bageriet där den lilla tanten och henns två barn Häpen och Näpen kavlar och bakar hela dagarna händer underliga saker. Hemligheter på gång! Svar på den frågan får man bara om man djupdyker i den här härliga boken som doftar av vanilj och pärlsocker!

Till sista andetaget av Anne Swärd

2011-04-12T22:32:00.005+02:00

Sommaren 1969. En gravid kvinna sitter i solen med sin mage. Hon har suttit där på altanen hela sommaren och läst Anais Nins erotiska romaner. Män finns omkring henne, bröder till barnafadern, svärfadern. Men också kvinnor. En "späckhuggarbebis" skall födas. Det är Lo.

Sen byts perspektivet och vi lyssnar till jagberättaren själv. Lo. Ett lyckligt barn med en lycklig barndom. Omgiven av två stora familjer - på mödernet och fädernet, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, farmor, farfar, mormor, morfar. Två familjer som hållit ihop redan uppe i Norrland men som nu tillsammans flyttat från vinterns mörker och kyla och sommarens myggplåga till Skåne, i ett jättehus man investerat i tillsammans.

I två stora delar berättar Lo om sin barndom och mötet med Lukas och om sitt vuxna vilsna vagabondliv, utan Lukas. Lo är sju år när fälten brinner. Längs järvägsspåret som löper vid kornåkern sprider sig elden. Det är första gången hon möter Lukas, han kämpar i branden tills han stupar. En sotig hjälte. Han är redan en gänglig tonåring. Mellan de två växer en stark vänskap fram som de vuxna inte blir kloka på, ja, rädda för. I en dråplig episod i husets källare dras allt till sin spets och barnen hittar sin tillflykt till ett övergivet hus långt inne i snårskogen. Men snart är inte Lukas längre ett barn. Har knappt varit. Lukas bor med sin far, modern vet man inget om, men Lukas har det svårt hos fadern. Ändå är han allt han har. De är flyktingar från östeuropa och lever ett ensligt liv.

Berättelsen böljar mellan Lo och Lukas och den stora kollektivfamiljen. Modern svingar sin yxa genom berättelsen, som för att mejsla ut sitt öde medan flickan Lo växer upp till en ung kvinna, varnad för kärleken av mamman som på något sätt ändå går vid sidan om. I romanens andra del söker hon sig bort med Yoel, en tolk som kommer in i handlingen per annons, ur hans famn till nya famnar runt om i världen. Men som i så många berättelser så landar allt i hemkomst och som för oss alla, när åren gått, så har barndomen blivit en historia, ett fotografi där färgerna bleknat.

Det här är en väldigt välskriven roman på en prosa som jag njuter av att läsa. Vilken otroligt driven författare Anne Swärd är. Det bästa jag läst på länge. Suggestivt och filmiskt. Vackert. Hon har verkligen lyckats bygga upp en tidstypisk stämning. Jag måste läsa hennes två tidigare romaner, Polarsommar och Kvicksand. Bokens titel anspelar på Godards Nya vågen-film Till sista andetaget från 1960 med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo.

Johannes och Mohammed - bokträff!

2011-03-28T23:10:00.002+02:00

Så var det dags igen - efter ett vinterupphåll - att träffas på café Schmäck och prata böcker. Den här gången skulle vi ta med en bok vi verkligen gillat att läsa under tiden som gått och då inträffade det lustiga att två av oss valt samma bok - Djurvänner av Anton Marklund som handlar om Johannes uppväxt i en by i norra Västerbotten (bloggad om tidigare - se tidigare inlägg!

Maria hade valt boken Sändebudet av Kader Abdolah som är en roman om islams historia. Den handlar om Zayed som är Mohammeds krönikerskrivare och som skall dokumentera alla hans uppenbarelser och handlingar i det som så småningom skall bli Koranen. Vi får följa i Mohammeds fotspår och det är människan Mohammed som framträder - mannen som skapade en av våra stora världsreligioner.
Det här är en mäktig berättelse och den lär oss mycket om en religion som är så aktuell idag. Kader Abdolah berättar själv i en intervju i UR:s serie En bok - en författare om sin roman. Lyssna gärna!

En annan bok som fascinerat Vicky var Elin Ruuths Fara vill. Här berättar Elin med små sentenser, funderingar, iakttagelser om livet i Malmö (efter flytten från Luleå) med skärpa, humor och svärta i en underbar poesibok - där enradingar blandas med kortare poetiskt välformulerade och drastiska texter. Vi rör oss mellan hennes lilla lägenhet till hela universum.

"Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.

Jag kan ana en desperation i hennes röst"

Detta är en bok att äga så man kan slå i den närhelst andan faller på!

Vi hann också prata om några bra filmer vi sett som den fantastiska Winters Bone (musiken är helt underbar - väl värt att köpa soundtracket). Mother and child, The kids are alright och I rymden finns inga stjärnor var andra filmtips.

Mitt liv som detektiv av Malin Axelsson och Magdalena Cavallin

2011-03-24T13:36:00.003+01:00

Under mitt politiska 70-tal hade vi ofta barnvakter som ställde upp när vi skulle på möten kvällstid. Det var frivilliga mer eller mindre barnkära kamrater som utgjorde vår barnvaktskader vilket ofta betydde att det kunde vara olika gång från gång. Min äldsta dotter minns än killen som var barnvakt och spelade fiol för henne på kvällen. Detta drar jag mig till minnes när jag läser den konstnärliga bilderboken Mitt liv som detektiv med spännande bilder av Magdalena Cavallin och bråkspråkig text av Malin Axelsson.

Lilla Dädä behöver en barnvakt. Lite utelämnad kan man känna sig när det kommer en ny och spännande dam till den lille. Tur att alla gosedjuren och dockorna finns närvarande. Men förstår hon sig på barn - egentligen? Sådana där små! Hon kommer in med ett - Hallå! Men Dädä kan inte svara henne. De når inte fram till varandra. Dädä är tyst och avvaktande. Bättre då att slå sig ner med en deckare och låta den lille vara, tänker barnvakten och försjunker i brottets värld med ett - Godnatt! till ungen.

Men tiden går och små barn bör sova. Dädä närmar sig med ett förstoringsglas. Vad nu? En ny lek? Så börjar detektivleken i huset och genom popkonst och collage i mättade färger och utmanande konstbilder närmar sig de två varandra genom språket som bryts upp i alla de lekfulla språkljud som ett barn förstår men är gåtfullt för den vuxne - till en början. Till slut förenas de bägge i både ett "kackakooo" och "pappa muuu" och barnvakten kan lättad konstatera, genom förstoringsglaset, att lilla Dädä sover tryggt. Mission completed!

En härligt utmanande bok att utforska tillsammans. Inte den mest lättillgängliga för den som vill snabbläsa till kvällen för sin telning men urhäftig att ta sig tid med att "detektiva" sig igenom i lugn och ro. Och gåtor som inte får sin lösning är de mest roliga för de håller längst!

Malin Axelsson är dramatiker vilket märks på texten! Magdalena Cavallins bilder har hög konstnärlig kvalitet precis som i hennes förra bok, Gå inte fel kamel, där maken Mikael rimmat texten. I den lilla fina boken med fin blank papperskvalitet och olika uppslag i färger som anger olika platser hittar vi nära djur som vargar och kaniner men också exotiska pandor och elefanter och läskiga fladdermöss och krokodiler.

Den nordliga natten är svart och vargspåren skuggar snön över uppslaget. Fjällbjörkar står kala och i den svarta vargkroppen lyser två gula ögon. En människoboning vilar tryggt på ett berg.

"Snöknarr,
granbarr.
Varför så arg,
broder varg?
Saknar du din flock om kvällen,
när du lämnar ensamma spår över fjällen?
När du ylar i natten
och söker dina vänner
svarar endast den vinande vinden
som du inte känner."

Bägge böckerna är utgivna på det lilla nya intressanta förlaget Bladslottet. Håller tummarna att det kommer mer utmanande bilderböcker framöver!

Djurvänner av Anton Marklund

2011-03-07T11:10:00.001+01:00

Som en kramp om hjärtat håller den här boken mig i sitt grepp. Det stillastående, oförlösta, de stängda dörrarna, svårigheterna att komma vidare, vissheten att ingen ser och hör en som är utsatt. Oskuldfullheten och ondskan. Och vad är egentligen ondska? Är det att slå ihjäl ett lidande djur? Är det inte barmhärtighet - när man är djurvän?

Johannes växer upp med sina föräldrar Mona och Lennart i en by, Strömfors, i norra Västerbotten. Han är ett stort barn i en komplicerad värld. Han har autism och är inte som andra, kan inte avgöra nyanser och läsa mellan raderna. Han är lättmanipulerad och därmed också ett lätt offer för sina uppfinningsrika klasskamrater. Han möter Nils, en annan utsatt pojke och deras möte får katastrofala följder.

I samhället har tiden liksom stannat av, nedläggelse är ett välbekant ord för många inlandsbor. Nedläggelse av butiker, skolor, industrier. Stannat av har också på något sätt livet för Lennart och Mona. Den inneboende vreden hos Lennart krockar med Monas gudstro men man håller ihop, för i grunden finns kärleken som de också delar när det gäller det enda barnet, Johannes.

Det är dessa tre röster som får tala i egna kapitel i romanen, som är Anton Marklunds debut. Det är en återhållen prosa, inte överlastad utan snarare sparsmakad. I små kapitel, episoder, får vi följa Johannes skoltid under några år där vissa händelser blir de spikar som fogar ihop korset. Romanen reser också frågor. Vad kan man förvänta sig av skolan och lärarna? Hur skall man upptäcka det sublima spel som pågår på skolgårdar och i skolkorridorer? Hur definieras skuld? Vem för ens talan när man inte själv har verktygen?

Jag tyckte mycket om boken för den berörde både med ämne och stil. Att Anton Marklund själv arbetat med personer med autism och andra begåvningshandikapp märks. Det var också ett nöje att lyssna till Anton vid hans besök på Bokcafé Pilgatan. Han utstrålade ödmjukhet och stillsam humor. Han kan vara stolt över sitt förstlingsverk!

Ett extra plus för en mycket vacker bok där omslagets pojke uttrycker precis min bild av Johannes. En vemodig oförstående blick. Oskulden!

Foto: Vicky Uhlander

Den skräckslagne stekelsamlaren av Anna-Lena Hedman

2011-02-14T19:37:00.001+01:00

Nu är det sommar i Istermyrträsk igen och Abbe har blivit ett år äldre. Kompisarna Antón och Nadja väntar i byn där Abbes mormor och morfar bor. Nu skall Sven, som jobbar på biblioteket med mormor, fylla 50, och det finns bara en sak som Abbe vill ge denne brinnande skalbaggssamlare - nämligen en tvekäftad sågstekel. Men hur skall det gå till - när man är livrädd för minsta kryp som rör sig i det sommarfagra Istermyrträsk?

Anna-Lena Hedman har återigen skrivit en härlig berättelse för barn som är precis på pricken som barn brukar vara. Abbe får knottror och närapå nervösa små sammanbrott om hon ser ett liten insekt. Sven, som jobbar i byns biblitotek tänker bota henne och detta genom att bjuda in henne att bese hans insektsrum. Dagen närmar sig och fasan växer i Abbe. Hur skall hon ta sig ur detta?

Hur det går och hur hon skall lyckas att fixa en sågstekel till Sven är den röda tråd som ringlar genom boken. Men här finns många roliga tåtar att njuta av. Mamma får besök av väninnorna från båtresan i förra boken Min första världssensation, holländska Gerardine och finska Heidi och vissa språksvårigheter uppstår. Här finns också Roger, mammas gamla kille som kör Epa-traktor och tycker att Abbe är norra Europas tuffaste brud. Kommer möjligtvis mamma att ta Roger till nåder? Abbe träffar även kreativa konstnärer och ivriga fältbiologer och allt knyts finurligt ihop på slutet.

Det är så otroligt fartigt och roligt skrivet så jag tror att både gammal och ung har lika stor glädje av boken. Ett givet högläsningstips för de lägre åldrarna. Morfars västerbottniska dialekt översätter Anna-Lena hjälpsamt för de som inte begriper vad bryta och en gamm-kangero är. Både spännande och romantiskt blir det också mot slutet men mest är det med ett stort leende jag läser denna fina berättelse om ett sommarlov som får en att minnas det bästa av ens egna barndomssomrar. Sen är det så roligt att få lägga till sågstekeln och andra kryp till de myror, tordyvlar, spindlar och maskar som bebor vår barnboksvärld. Och har ni någonsin försökt få en skalbagge att sätta sig på kommandot "Sitt!" eller "Plats!"? Nöden har ingen lag!

Närmaste stad är Umeå, där det finns en alldeles särskild kiosk väst på stan med ett alldeles särskilt snus - men var ligger Istermyrträsk? Kanske lite här och där, kanske är det bara författaren som vet!

Lena Sjöbergs fina framsida lockar med sirliga bokstäver och milda färger.

Jag håller tummarna att jag får träffa Abbe igen!

Fabriksområdesforskare Felicia Fahlander av Peo Rask och Fanny Felicia Svanberg

2011-02-06T11:45:00.003+01:00

Precis som Abbe i Anna-Lena Hedmans böcker så gillar Felicia att samla på ord. Men det skall inte vara vilka ord som helst - om inte stororden så i alla fall de märkvärdiga som känns roliga i munnen - som t ex malmdamm. Känn på den!

Den här boken handlar om Felicia som bor i Luleå, nära stålverket där mamma jobbar i masungen. Pappa är bagare och gillar bandet Kraftwerk - ett ord som nästan låter som koksverk - ett annat roligt ord.

Berättelsen utspelar sig mot bakgrund av stålverket och Luleå hamn. Hamnen där isbrytarna ligger om vintern och väntar på att gå ut och öppna färdvägarna för fartygen som lastar och går till fjärran spännande och exotiska hamnar. Om detta kan bl a Felicias farfar berätta - för han har varit sjöman - precis som min pappa en gång var. Och det vet man ju vad inte allt en sjöman kan berätta. Men nu är det sommar, farvatten ligger öppna och Felicias anteckningsbok fylls under sommarlovet med ord, på alla möjliga bokstäver. Men hur hitta ett ord på X och Q? Qullager - kan det va´nåt?

Det här är en fin bok om glädjen över ord och med otvetydig lokalplacering i Norrbotten. Det är roligt med böcker där barn här i norr kan känna igen sig i vardagen. Bilderna är naivistiskt snygga med fabrikens och hamnens dova, kantighet i kontrast mot Felicia och hennes familj och deras hem som har mjuka linjer och varma färger. Collageteknik och akvarell i spännande förening. Peo Rask är poet och driver bokförlaget Black Island Books - som också förtjänstfullt gett ut Birger Vikströms bok Dubbelkrut. Fanny Felicia Svanberg har själv vuxit upp vid masugnarna och kan sin miljö.

Det finns inte många böcker som speglar arbetaren och fabriksmiljön, Historien om Albert av Lennart Eng och Olssons pastejer av Peter Cohen är några. Men nyfikna barn som är samlare - det finns det gott om!

En dag av David Nicholls

2011-01-29T11:38:00.004+01:00

I min garderob ligger dagböcker från 25 års skrivande. Ibland tar jag fram dem och slår slumpvis i dem. Läser högt för mina vuxna barn ibland. Vad gjorde vi påsken 89, 97, 2003? Ett liknande upplägg har denna underbara, gripande, stundtals sorgliga och samtidigt roliga roman av David Nicholls. Datumet är den 15 juli, på St Swithin´s day, och det handlar om Dexter och Emma.

Dexter och Emma, eller Dex och Em, som de blir för sig själva och omgivningen, träffas efter universitetet. Året är 1988 och de ligger hemma hos Emma i hennes säng. Den här dagen blir avstampet, både i romanens början, dess cirkelrörelse bakåt i slutet av boken men framför allt i Dexters och Emmas minne. Det är den 15 juli och livet ligger framför dem. Dexter är kaxig, snygg och har en ordentlig portion självförtroende. Emma är smart, distanserad, politiskt medveten men inte lika säker på sig själv. De är unga i ett Storbrittanien som just gått med i EU, Thatcher är premiärminister och arbetslösheten hög.

Deras kärleksnatt övergår till en stark vänskap och deras vägar kommer att ibland följas parallellt, ibland korsas. Avstånd och återförening avlöser varandra och hur skör är egentligen tråden mellan djup vänskap och verklig kärlek? Inte för inte jämförs boken ofta i recensionerna med filmen När Harry mötte Sally. Dexters och Emmas liv får vi följa fram till 2000-talets senare år. Hur blir våra liv? Vad påverkar oss i den ena eller andra riktningen? Vilka avgörande vägval gör vi själva? Detta är frågor som hela tiden dyker upp. Det går inte att läsa En dag utan att själv reflektera över sitt eget liv.

Dexter kommer att hamna i mediabranchen som vid 90-talet börjar suga åt sig allt mer spektakulära program, Emma kämpar på, jobbar extra, bor halvsunkigt och blir lärare. Men allt kommer att förändras medan åren går och det är oerhört spännande skrivet. Även om varje kapitel avhandlar den 15 juli det året så görs utblickar både över året som gått och över omvärldens förändringar. Som en bakgrundskuliss följer vi världsutvecklingen med krig, teknisk utveckling och ett förändrat samhälle.

Jag kan inte berätta för mycket för att avslöja de överraskningar romanen rymmer men det är god litteratur ända till slutet. Hela tiden vill man ingripa i handlingen med utrop som: "Nej, gör inte detta! "Jo, fullfölj nu för en gångs skull dina intentioner." Men precis som i det verkliga livet så kan man inte säga STOPP. Man får bara vackert åka med och göra sina egna livsval. Läs denna bok, gott folk!

PS!! Boken går upp som film 2011 med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

Ankomsten av Shaun Tan

2011-01-22T14:26:00.002+01:00

En man, utelämnad i ett främmande, skrämmande land, långt från dem han älskar. En människa som söker försörjning och flykt från fattigdom eller kanske någon annalkande fara. En människa med ett hopp att få återförenas med de man älskar. Detta är Shaun Tans utgångspunkt i den underbara textlösa boken Ankomsten.

Boken består av fantastiskt tecknade bilder, de flesta i en sepiaton, ibland många små bilder över uppslaget, t ex för att skildra vädrets skiftningar (egentligen så många dagar en Atlantöverfart tar), ibland bilder som täcker dubbla uppslaget i boken som har A4-format.

I inledningen möter vi en familj, en man packar sin väska, händer som ömsint möts över den nötta väskan, en familj som vinkar farväl, ett båhyttsfönster som sakta avlägsnar sig från stranden/betraktaren, ett ensamt fartyg på ett oändligt hav. Tid och plats finns inte. Tankarna går till dåtid men känslan är nutid. Det är en hyllning till alla som av olika skäl måste lämna sin trygghet och sitt hemland och skiljas från nära och kära.

Ankomsten till det nya landet (ett omisskännligt New York-panorama öppnar sig med en typisk skyline) börjar med att mannen viker en pappersfågel från ett blad ur sin dagbok. Fågeln lättar och plötsligt uppenbarar sig många fler fåglar, vikta av längtan och flygandes in över land. Nu smyger sig det magiska in i boken, figurer, djur och andra varelser gestaltar det annorlunda och främmande, både skrämmande och bemötande. En av dessa varelser blir en tillgiven vän och följer oss sedan genom händelserna i boken. Hur accepteras i det nya? Vi får insikt i all byråkrati som möter de nyanlända, ett nytt språk (Tan ger oss ett helt nytt alfabet i boken), problem att få bostad, jobb, möten med andra - både de i samma situation och de som är gamla erfarna invånare - allt detta gestaltas symboliskt och starkt genom bilderna. Och naturligtvis längtan och saknaden. Minnena från det gamla livet.

Men efter ankomsten så vidgar sig dramatiken och vi dras in i stora och starka skeenden i otroligt gripande och talande bilder. Slutet är hoppfullt och visar på det goda i människans natur. Egentligen är vi till för varandra, bara tillsammans är vi starka.

Jag kommer på mig själv att tänka på både Mobergs Utvandrarna, Chaplins Moderna tider och Remarques På västfronten intet nytt när jag bläddrar mig igenom Shaun Tans vackra bok.

Einsteins fru och Prins Charles känsla av Liv Strömquist

2011-01-09T19:33:00.002+01:00

Vilka är historiens mest provocerande pojkvänner? Vad gör oss lika eller olika djuren? Är det synd om Britney Spears och hur i hela friden funkar det egentligen med kärnfamiljen? Kärlekens och äktenskapets dolda agendor avslöjas roligt och brutalt och säkert alldeles alldeles sant! Aldrig har könsmaktsordningen varit både sorglig och rolig att läsa. Liv Strömquists bilder och dialog förstärker i små och stora bilder hennes diskussioner och analyser.

Hur var det med bögankorna i Pildammsparken i Malmö och hur kul var det att vara Karl Marxs hustru Jenny? Egentligen? Priscilla Presleys liv var ingen dans på rosor och hustrur till manliga forskare, tänkare, politiker och kändisar har fått stå tillbaka för sina män. För att inte tala om alla unga flickor som ingått äktenskap med gamla gubbar som de sen fått vårda tills döden befriat dem. Här finns också starka kvinnor som Yoko Ono och anarkisten Voltarine de Clayre.

Patriarkal historia, religion, samhällsnormer - allt formar oss som individer och kön. Liv Strömquist vederlägger sina små berättelser med källhänvisningar för läsare som vill gå till urkunderna. Klart är att detta är böcker som både är nytta och nöje - allt med en klackspark och en stor portion humor som på inget sätt slår undan benen på allvaret. Det är hon fenomenal på! Bilderna är skarpa i svart och vitt, ibland på helsidor och ofta flirtande med kända konstverk. Jag älskar dubbeluppslaget på Michelangelos Pieta - där mannen slött uttrycker, liggande i Madonnans knä, "Så jävla sooft, här ligger jag och slappar".

Kärlekens införande i det borgerliga 1800-talets äktenskap penetreras och speglas mot dagens dejtingregler och sammankopplande med sex och kärlek. Spännande och omskakande och mycket tänkvärt!

Jag känner mig stärkt till kropp och själ efter genomläsning och nu helt övertygad om att det inte krävs en heteronormativ familj för att få välartade och lyckliga barn. Dessutom kommer jag att höja ögonbrynen ytterligare för vad film, TV, musiktexter, bilder förmedlar för syn på oss män som kvinnor!

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

2011-01-05T12:30:00.003+01:00

Maja är en tjej som går första året i gymnasiet. Vi vet inget om henne när vi öppnar den här underbara boken av Jenny Jägerfeld, augustprisad 2010. Men redan i början av boken börjar sidorna blöda - dramatiskt med en avsågad tumme i slöjdsalen.

Maja snickrar på en hylla då den elektriska sågen plötsligt slinter och olyckan är ett faktum. "Det skärande, genomträngande ljudet. Hur de metalliska tänderna hakar i. Köttet. Blottlagt. Blodet." Vid hennes sida finns slöjdläraren Valter, kompisen Enzo och Simon, som hivar upp mobilen och tar ett kort som långt senare, i samma slöjdsal, kommenteras av Maja. "Jaha - där ligger jag och blöder".
Maja går estetiska programmet och är en tjej som placerat sig utanför det vanliga gänget. Hon går hellre i grön wct-overall köpt på nåt second hand-ställe, har sin alldeles egna frisyr, bor hos pappa och tycker rätt ofta att livet i allmänhet suger. Den enda som hon riktigt kan acceptera och som förstår henne är Enzo, även han en kille som inte platsar, som ställer upp men ibland fegar ur när striden blir för het. Och långt senare, Debbi, på sina stilettklackar och med sin "två-paket-cigaretter-om-dagen-hesa" röst.

Allt börjar torsdagen den 12 april och fram till efter skolavslutningen i juni får vi följa Maja och hennes känslomässiga resa från strulig men skärpt tonårstjej till nya insikter som tar avstamp från hennes allra djupaste rötter, barndomen när mamma och pappa och hon var en alldeles vanlig familj. Eller var de egentligen det? Och vart har mamma tagit vägen? För en försvunnen mamma spelar en stor roll i handlingen, liksom den rödlätte och bleke "Justin" i grannhuset där i Norrköping där mamma Jana bor och så pappa och hans dolda facebook-liv. Tror han!

Genom hela berättelsen bultar en dov smärta från den avhuggna kroppsdelen och blandas med Majas egen. Det är Maja som berättar och det gör hon med känslosam och rättmätig ilska. Hon sparkar på skitlivet med sin kängor och utbrister som Thåström! Fan, fan, fan. Men här finns också mycket kärlek och i takt med våren ljusnar berättelsen men det är inget lättköpt lyckligt slut. Livet är en prövning, precis som i boken hon hittar hemma hos mamma (som är psykolog), Cullbergs Kris och utveckling.

Det är ärligt och rakt och trovärdigt och alldeles förbannat bra! Jag levde mig verkligen in i Majas berättelse och tänkte; det kunde ha varit jag.

Den nakna mannen Regi:Joonas Berghäll, Mika Hotakainen

2011-01-01T17:41:00.000+01:00

"Till alla finska män." Så tillägnar Berghäll och Hotakainen sin film. Det är inte bara den finska sisun utan även den finska kärvheten, naturen och saunan man får i tankarna när man tänker på vårt grannland i öster.

I en otroligt gripande, ömsint och vacker film får vi följa ett stort antal män och deras bastubadande. I den första scenen finns dock en kvinna med. Hennes man tvagar hennes rygg och säger att han nu gjort detta i 51 år. Det är också ett mått på kärlek.

Men de övriga är som sagt män från skilda klasser och i olika ålder. Här finns grovarbetare, uteliggare och hemvändande soldater. Gemensamt för alla är att avklädda allt blir bastun ett rum för samtal och berättelser. Vi får höra bekännelser om svåra barndomsminnen, brustna relationer, sorg men också kärlek. Allt berättat på bastuns lavar med lyssnande kamrater som många gånger endast gör bara detta - lyssnar! Allt inramat med vackra bilder från finsk natur under alla årstider. Här finns också plats för både överraskningar och humor men till sist satt jag ändå med tårar i ögonen och hörde männen avslutningsvis sjunga visan om den lilla ekorrungen. Snyggt och sevärt. Filmen har gått upp på folkets bio men finns att hyra. Se den! Se trailern!

Kalla fakta om is av Lena Sjöberg

2010-12-31T15:29:00.006+01:00

"Tänk att jag kan gå på havet" uttryckte min då 5-årige son för många år sen när vi promenerade på Bottenvikens istak. En stormig vinternatt gick ett fartyg på grund i det isiga vattnet utanför vår sommarstuga, alla ombord omkom i det kalla vattnet. Is kan vara mäktigt och skrämmande men också vackert och magiskt. Till vardags skrapar vi våra bilrutor och mitt i sommaren lägger vi isbitar i saften. Is finns runt om oss utan att vi tänker på det!

Någon som tänkt mycket på is är Lena Sjöberg. I hennes spännande bok Kalla fakta om is får vi lära oss mycket om detta naturfenomen. Fruset vatten döljer många hemligheter och kan bilda de mest fantastiska formationer, låta och lysa i olika färger och utmana vår fantasi. I boken får vi lära oss hur istappar bildas, hur våra glaciärer rör sig, vilka djur och människor som lever på och nära isar och vilka upptäckare som gett sig iväg över Arktis och Antarktis isar för att nå jordens nordligaste och sydligaste punkt.

Visste ni att det finns isnålar, pannkaksis och t o m marängis? Att man kan köpa cd-skivor med is-musik, att isbjörnens hår är ihåliga och att världens största isglass skapade trafikkaos i New York. Det är många frågor som besvaras i boken. Vi får också lära oss om hur mycket vi kan lära av isen eftersom den bevarar allt som hänt tusentals år tillbaka i tiden inte bara på jorden utan även ute i rymden. Sen finns ju mycket roligt att göra med is, spela hockey och curling eller kanske göra ett lasersvärd med en ficklampa och en istapp eller laga ischoklad.
Nyttigt är också att veta hur tjock isen måste vara för att bära en människa och om olyckan är framme - hur man tar sig upp ur en isvak. Slutligen får vi veta lite om hur vi kan ta vara på vår miljö så inte isar och glaciärer smälter för fort. Isarna är helt enkelt jätteviktiga på vår jord.

Lena Sjöberg, vars underbara bok Tänk om augustnominerades i år, har gjort fina bilder som vilar i blåa, gröna och vita nyanser. På bokens framsida ser vi ett jätteisberg och ett litet fartyg. Kanske är det Titanic, som krockade med ett isberg 1912? Vad passar bättre att läsa en smällkall vinter som denna om inte den här boken och nästa gång du ser en "skräckis" på TV så vet du att när blodet fryser till is så är det ingen fara! Det är bara som man säger!

Passionen av Jeanette Winterson

2010-12-25T11:47:00.005+01:00

Alltid denna Jeanette Winterson. Varje bok jag öppnar av henne fängslar mig från första stund, det magiska luckorna man får titta in i, hennes målande språk som måste läsas högt så orden når öronen likaväl som ögonen, hennes karaktärer, som man alltid får ett sådant särskilt förhållande till. En författare värd sitt nobelpris. Hennes Fyrväktaren klassar jag som en av de bästa böcker jag läst!

I Passionen befinner vi oss i den Bonapartiska eran - avstamp i början av 1800-talet - i del ett och två närmare bestämt det för Sverige magiska året 1805. Den unge bondesonen Henri har anslutit sig till den franska armen under sin stora hjälte, som han hyser passionerad kärlek till - Napoleon Bonaparte. De befinner sig inledningsvis i Bologne men snart börjar den långa plågsamma marschen mot Ryssland, den ryska förlamande vintern, i sig ett effektivt vapen tillsammans med "den brända jordens taktik". Henri slipper de värsta slagfälten då hans uppdrag är att vara Napoleons egen kycklingslaktare. Icke desto mindre får han på nära håll uppleva en annan slakt, den av unga franska bondsöner. Döden i alla skepnader blir plågsamt närvarande i Henris dagliga liv. I Napoleons närhet finns också vännerna Patrick (skarpseende f d präst) och hästpojken Domino.

Samtidigt, i Venedig finns en ung och mycket märkvärdig ung kvinna, vacker dotter till en gondoljär. Att gondoljärer har särskilda hemligheter som ger dem magiska förmågor får vi veta, men att denna egenskap, nämligen att födas med simhud mellan tårna, bara ges till män genom en ritual av mödrarna innan födseln kommer på skam när Villanelle föds. Det är därför hon aldrig tar av sina kängor. Villanelle börjar vid spelborden när hon växer upp och lär sig hasardspelens alla knep och konster. Där lyfter en gift kvinna en dag kortet spader dam och Villanelle förlorar sitt hjärta.

Dessa två, Henri och Villanelle spinner sen Winterson en fantastisk historia kring. Villanelle kommer att hamna i Napoleons armé som vivandiére och tillsammans med Henri flyr de till fots genom ett fruset öst-Europa mot Venedig. Men där väntar nya överraskningar. Passionen är ett tveeggat svärd - den förleder och driver oss till oväntade handlingar.

Det magiska förhöjer hela tiden berättelsen och det understryks genom romanen genom berrättarens röst "Jag berättar sagor. Tro mig! " Jag måste verkligen nämna översättaren, Lena Fries-Gedin som lyckats så bra med den svenska översättningen. För er som vill lyssna på boken så är inläsaren Reine Brynolfson en mästerlig berättare.

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring

2010-12-23T10:00:00.005+01:00

Det här är en bok som gör mig lycklig - fast den egentligen bär inom sig en stor sorg hos en liten kille. Jag blir också glad av att tänka på min lilla drakflicka Dragilla som så många barn hos oss har ett förhållande till - just för att hon kan prata. Att ha en pratande drake delar jag också med Nisse, huvudpersonen i Anna Ehrings fina bok Syltmackor och oturslivet.

I oturslivet kan en mamma dö fast hon har två barn, Nisse 11 och lillebror Nodi, 2. Det är ändå tur att pappa finns, om än arbetslös och lite vilsen i sin egen sorg så är det ändå en pappa som hela tiden är varm och kärleksfull och som verkligen försöker hålla ihop sin lilla familj, med viss hjälp av en robust farmor som rycker in nu och då. Men i oturslivet kan också pappor ställa till det för sig. Som om det inte räckte med mamma.

Nisse har en ödla som mamma gett honom en gång, en sån där geckoödla som kan spänna ut halskragen och skrämma vettet ur folk. Men Harry, som ödlan heter, är egentligen en drake och kan dessutom prata, och det gör den på ett mycket klokt, förnumstigt och väldigt roligt och slagfärdigt sätt.

Skolan är inte världens roligaste plats för Nisse, men där finns läraren Benke, kompisen Tage och några till som gör allt lättare. Bandet Drakhjärta bildas och genom boken skriver Nisse på en egen låt, en låt som förändras då oturslivet sakta vänder. Allt utspelar sig från höst till tiden efter jul och en snowboard och några trumpinnar är också ledtrådar till handlingen.

Syltmackorna då? Ja, vem gillar inte det? Harry och Nisse älskar dem och så fort något känns extra tungt så hjälper alltid varm choklad och syltmackor.

Anna Ehring är en ny och lovande bekantskap och den här boken utgör första delen i serien "Drakhjärta". Nästa del heter Kickflippar och farligheter och jag tror att vi där får veta mer hur det går för Nisse när snowboarden lagts på hyllan och pappas gamla rullbräda plockats fram när vår övergår till sommar.

Den ensamma av Håkan Nesser

2010-12-19T11:11:00.005+01:00

Den ensamma av Håkan Nesser är en långsamt berättad tegelsten som växer ju längre man läser och ju djupare in i karaktärernas historia man når. Två till synes självklara olycksfall, eller självmord, visar sig ha flera gemensamma nämnare. Samma plats, ett stup i skogen, men med 35 års mellanrum. Kan allt detta vara ett sammanträffande eller hör det ena ihop med det andra? Klart är i alla fall att offren en gång var ett par.

Vi får följa sex ungdomar som träffas under tidigt 70-tal. Teologstudenten Richard hans vän Tomas och dennes syster Maria, hennes vän Germund och så Gunilla och Anna. Richard gör först lumpen och träffar så Tomas men sen träffas alla vartefter i Uppsala och börjar bilda par. De startar också ett bussprojekt som tar dem ut i Öst-Europa där det vid 70-talet fortfarande råder ett hårt politiskt klimat och där de unga fråntas sin naitivitet och ställs inför mörka krafter.

Allt detta som händer de sex under de kommande åren får vi bitvis insikt i och när så det nya fallet från Gåsaklippan sker i september 2010 så kopplas kommissarie Gunnar Barbarotti in på fallet tillsammans med kollegan Eva Backman. Den polis som utredde det första "fallet" är nu död men hans utredning plockas nu fram och Barbarotti ställs inför två mystiska sammanträffanden. Men är det mord? Har brott begåtts? Själv drabbas även Gunnar Barbarotti av egna privata existensiella frågeställningar.

Det här är som sagt en historia som växer. Jag lyssnade till Nessers egen uppläsning och han läser bra men ibland kan dialogen kännas lite tröttsam och upprepande särskilt när frågor ofta replikeras med själva frågan. Detta kanske man tänker mindre på när man läser i stället för lyssnar. Men berättelsen vinner i längden och det blir riktigt spännande och man vill läsa nästa kapitel direkt - men det är en tjock bok och man får ha lite tålamod i början. Insprängd i texten finns också Marias (Sparvens) inlägg, i övrigt växlar berättelsen mellan personerna och mellan då och nu. Den är lika mycket en studie i människans natur som en deckare. Det vinner den på. Detta är Nessers fjärde bok om Barbarotti och min första deckare jag läst av honom. Kanske jag måste backa till den första. Jag blir onekligen nyfiken!

Den tredje grottans hemlighet av P O Enquist

2010-12-17T14:43:00.003+01:00

Det finns något av gammal hederlig äventyrshistoria över P O Enquists fortsättning på hans förra (och första) barnbok De tre grottornas berg, när nu fortsättningen, Den tredje grottans hemlighet, släppts under året.
Jag läser och känner mig som en läshungrig tolvåring blandad med en vuxen läsare som älskar P O:s språk och sätt att skriva. Detta är "enquistliskt" litterärt på ett alldeles för honom typiskt vis.

Morfar, som är författare och heter P O, och som i Katarina Strömgårds bilder, är otroligt lik författaren P O, har tillsammans med sin Gunilla åter fått besök av alla barnbarnen. En ny expedition skall företas denna sommar för att söka spåren efter björnen och vargungen (som nu måste vara vuxen) från den tidigare berättelsen (som ju morfar redan skrivit om i sin förra bok). Men först måste allt följa den kronologiska händelseutvecklingen som börjar med morfars hund Mischas död. Varsamt förs Mischa över till andra sidan av veterinären och Marcus, en av de äldre barnbarnen. Så småningom kommer en ny valp till huset, Pelle, vilkens förmåga att stråla budskap uppfattas av ovanstående Marcus på ett mycket subtilt sätt. Marcus som har många gåvor, t ex att utföra enhandsapplåder.

Nåväl, alla barnbarn, kusiner som de ju egentligen är, är nu samlade i en by i den Värmländska trakten nära Norge och efter ett litet fiskeäventyr med båten på sjön Vällen upptäcker gruppen med morfar i spetsen ett övergivet tält som ger dem onda aningar, så pass att den värmländska polismakten måste inkallas för en närmare undersökning. Att detta fynd kommer att få konsekvenser för deras senare strapatsrika färd mot de tre grottornas berg anas inte i förstone. Men morfars förkärlek för kartor har en viss betydelse.

Det här är en spännande men också stundtals rolig berättelse med härlig gammal äventyrsbok-känsla. Vi dras in i en riktigt actionfylld historia med ryska maffian, droger och en natur som i sin värmländska vildhet vet att ta ställning för rätt sida av lagen i form av en björn, en varg och en svart snok. Och så hunden Pelle förstås.

Befriande fri från små moralkakor. Här finns en över hövan röksugen morfar som får säga helvete, trots att hans mamma i Hjoggböle i mycket unga år varnat honom för svordomarnas ödesdigra konsekvenser.

Paradisets döttrar av Anna Westberg

2010-11-28T17:52:00.005+01:00

Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

2010-11-07T11:19:00.004+01:00

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

Såld på skräck

2010-11-03T15:46:00.012+01:00

Jag som alltid varit mörkrädd och inte klarar av att se något otäckare än När lammen tystnar har totalt fastnat för John Ajvide Lindqvists böcker. Bäst är det att lyssna på hans egna inläsningar.

Den första trillade jag liksom över av en slump. Det var Hanteringen av odöda och var en liten spelare som jag lånade på biblioteket bara för att prova. Det var bara att sätta i hörlurar och lyssna. Den fick följa mig överallt, särskilt i bilen och på promenader och helt plötsligt blev jag väldigt osocial. Han har en fantstisk röst för den här typen av böcker så trots att det är äckligt, otäckt och rysligt så vill jag bara lyssna mer. Handlingen rör sig runt tre personer, Gustav, Elvy och David. Gustav är en pensionerad journalist vars barnbarn begravdes alldeles nyligen. Elvy är nybliven änka som vårdat sin senile make tills han gick bort och begravningen skall ske om två dagar. David är en medelålders man med fru och barn men hustrun omkommer i en bilolycka. Det är förutsättningarna när ett elektriskt fält lägger sig över staden. Det får till följd att inga lampor kan släckas och inga elektriska apparater kan stängas av. Invånarna får till slut extrem huvudvärk innan det blixtrar till och är över. Efter elutbrottet blir det kaos på bårhuset där de döda har vaknat. Davids hustru vaknar i sängen där hon nyss slutat andas. Elvys man kommer och knackar på dörren för att komma hem igen och Gustavs barnbarn tar sig upp ur sin grav. De döda återvänder och vill tillbaka till sina hem men det utbryter kaos. Det är många äckliga detaljer och rysliga scener men det är otroligt spännande och fängslande. Existentiella frågor stöts och blöts och det är fruktansvärt bra.

En sortsfortsättning av avslut på den finns med i novellsamlingen Pappersväggar

som var nästa Ajvide-bok jag lyssnade på. Det är tio stycken berättelser och här finns faktiskt någon som inte är lika bra som de andra men på det hela taget håller de hög klass allihopa. Han har ett härligt språk och persongalleriet är det jag tycker allra bäst om. Människor i Ajvides böcker förskönas inte på något sätt utan är väldigt vanliga och jag flyttas raskt tillbaka till 80-talet då jag växte upp. Han fångar stämningar väldigt bra och det tycker jag mycket om. På bokmässan berättade han att när han ska börja skriva en bok väljer han först en låt som karaktäriserar stämningen han vill ha i boken och sedan spelar han den låten på repeat tills boken är färdig. Uppenbarligen är det framgångsrikt för stämningen är väldigt tydlig och driver på handlingen. Den absolut bästa novellen i boken handlar om en kvinna som en dag hittar ett lik i en sommarstuga. Hon blir alldeles besatt av denna manskropp och återkommer till den och sommarstugan hela tiden. Det är suggestivt och mycket spännande. De här berättelserna innehåller inte lika mycket äckel vilket är lite av en lättnad.

Sedan var jag naturligtvis tvungen att läsa Låt den rätte komma in eftersom den nyligt kommit på bio när jag läst klart Pappersväggar. Den handlar dels om en pojke vid namn Oskar och dels om en äldre man som tvingas mörda människor för sin älskades skull. Oskar är en väldigt mobbad pojke. Han försöker passa in och slippa ifrån mobbingen men det går inte så bra. En dag träffar han en nyinflyttad flicka, Eli, på gården utanför hyreshuset. Oskar tycker att hon är otroligt vacker och mystiskt, annorlunda. De blir så smått vänner och Oskar blir förälskad i Eli, men det visar sig vara farligt. Den äldre mannen fortsätter mörda men har fruktansvärd ångest över vad han gör och till slut blir situationen ohållbar. I den här är det en hel del äckliga detaljer igen men det vävs in väldigt bra i berättelsen och det blir en del av stämningen, men man kanske inte ska äta när man läser/lyssnar. Samtidigt är det på flera sätt en härlig kärleksberättelse också och om att hitta sig själv och sin självkänsla. Väldigt bra. Som parentes kan tilläggas att filmen inte var tillnärmelsevis var lika bra som boken.

Den bok som jag gillade allra mest är dock Människohamn. Handlingen

kretsar runt människorna på den lilla ön Domarö i Roslags skärgård. Anders och hans fru Cecilia är i stugan på Domarö tillsammans med sin sexåriga dotter Maja. En vacker vinterdag ger de sig ut på utflykt och det som inte får hända händer, Maja försvinner spårlöst. I sorgen efter Maja klarar inte Anders och Cecilia av att leva tillsammans längre och Anders flyttar ut till stugan på domarö. Där har han även sin farmor Anna-Greta och låtsasfarfar Simon. Två år efter Majas försvinnande får Anders ett meddelande från Maja, det är han säker på och jakten efter vad som hänt börjar. Berättelsen lindar sig runt Anders barndom och Domarös förslutna och det är mörkt, kusligt och mystiskt men inte lika otäckt och vidrigt som i de andra. Ajvides berättarkonst blir här fulländat och det är ofantligt bra. Det blir så levande och nära att jag sörjer när boken är slut.

Den senaste som kommit, Lilla stjärna har jag bara hunnit läsa halva och den har Vicky redan skrivit om så det behöver inte jag.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

2010-10-19T19:32:00.006+02:00

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

2010-10-10T10:01:00.008+02:00

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

2010-10-06T10:57:00.003+02:00

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

Skjut apelsinen av Mikael Niemi

2010-10-02T11:31:00.004+02:00

Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.

Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

2010-09-18T16:20:00.003+02:00

Det är alltid spännande när Inger Edelfeldt kommer ut med en ny bok. Hon är en av mina favoriter och dessutom bred, hon skriver ungdomsböcker (Skuggorna i spegeln är en riktig höjdare), seriealbum och underfundiga bilderböcker för barn.

Det här är en liten snabbläst roman höljd i ett vackert omslag. Två tekoppar ger redan här vid handen att det handlar om samtal.
Två kusiner, som inte träffats sen de var i 15-årsåldern och nu är över 50, träffas av en händelse på ett tåg. När de sist sågs var det som testosteronstinna grabbar som redan då var fångna i frikyrklighetens gissel av synd, skuld och skam. Det slutade den gången blodstänkt och den ene, då vid namn Isak, kom att förskjutas av släkten då han visade sig vara homosexuell.

Den andre, Paul, är den som frusit in och paketerats i ett kärlekslöst äktenskap med en dotter som i tonåren tagit sitt liv. Det är i honom det förkrympta livet blivit den demon han slåss emot. Isak, som nu tagit sig namnet Asger, har levt ett utsvävande dionysiskt liv med många män och mycket alkohol. Numera är han vit och jobbar som diakon i svenska kyrkan medan kusinen Paul varit sin frikyrka trogen.

Deras tågsamtal utmynnar i en kort brevväxling och en inbjudan till Paul att komma till Asgers familjs stuga - samma stuga som de två femtonåringarna sist sågs i. Det är där samtalen mellan de båda männen börjar och Inger Edelfeldt låter dessa samtal få terapeutiska dimensioner. Men hon skriver på en ren prosa och frågorna ställs lika mycket till oss som läsare - om ondskans sanna väsen, om skuld och förlåtelse. Handlingen utspelas under fyra dagar och avslutas med ett post scriptum.

En annan liten svart bok kommer för mig - Ann Heberleins lika faktabok En liten bok om ondska. Kanske kan man - efter att ha läst dessa två förstå lite mer av ondskans grund i en människa. Jag tyckte om boken. Edelfeldt är fena på att skildra människor inifrån - i detta fall två äldre män.

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

2010-09-12T10:02:00.003+02:00

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

2010-08-10T17:23:00.004+02:00

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

Fjäril av Sonya Hartnett

2010-08-09T13:58:00.004+02:00

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

2010-08-06T13:04:00.010+02:00

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

Den sista läsaren av David Toscana

2010-08-03T15:37:00.011+02:00

Den sista läsaren är en bok med vackert omslag. En avokado hänger på sin gren, den är vackert grön och slät som en ung kvinnas hud. Avokadoträdet i boken är en symbol för liv i motsats till bokens dödstema. I ett förtorkat ökenlandskap får trädet vatten ur den enda brunn som fortfarande ger några droppar men också näring av liket av en flicka som ligger begravd vid dess stam. Således en vacker bok med en ruskig handling.

När jag tänker på Mexico, där handlingens lilla by Icamole ligger, så tänker jag just på torra, heta små byar omgivna av kaktusar, getter och små stenkyrkor, på mariachimusik, tacos och vackra indianer. Men jag tänker också på Mexicos blodiga historia, droghandel, försvunna flickor och en av världens mest hårdbevakade gränser.

David Toscana ger oss en tätt skriven roman. Texten är kompakt och handlingen likaså. I byn Icamole bor bibliotekarien Lucio. Biblioteket är egentligen stängt, men Lucio fortsätter att packa upp sina lådor med böcker trots att knappast någon kommer för att låna. Inte många böcker hamnar dock på hyllorna för Lucio censurerar dem hårt och de som inte finner nåd inför hans läsande ögon hamnar direkt i helvetet - ett rum fullt med kackerlackor som sakta tuggar i sig de utstämplade böckerna.

En dag hittar Lucios son Remigio en död flicka i sin brunn, den enda som i den förtorkade byn fortfarande har lite vatten i botten. Efter att ha rådgjort med sin far bestämmer han sig för att begrava henne under sitt avokadoträd, för att slippa anklagelsen att ha mördat henne. Mycket riktigt - en dag kommer polisen till byn och dessutom flickans mor.

Lucio läser hela tiden fram historien och dess handling i sina böcker. På så vis är berättelsen en hyllning till litteraturen. Allt vad vi människor gör, all historia och framtid, finns inskriven i litteraturen. Kanske kan han också skriva fram sin älskade Herlinda, Remigios mor med den avokadosläta hyn, med hjälp av valda ord ur olika böcker. Allt är möjligt i denna ibland makabra historia.

Jag älskar sydamerikansk litteratur för där finns hos Allende, Marquez m fl magin ofta så självklart inskriven i berättelserna men också Sydamerikas många gånger hårda och grymma historia och på så sätt en kontinent där ord kan vara ett vapen mot förtryck. Däremot tyckte en läsare att det var en knepig kvinnosyn i boken och visst - historien är komplex - men den kan även tolkas som en kritik mot ett land där flickor ständigt utsätts, försvinner, mördas, i ett land med starka patriarkala traditioner.

Av David Toscana finns även hans första till svenska översatta bok, Klagosång över Miguel Pruneda, som även den fått flera recensenter att skriva med glöd i pennan.

Paganinikontraktet av Lars Kepler

2010-07-25T13:55:00.004+02:00

Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).

Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.

Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.

I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.

Utan ett ord av Linwood Barclay

2010-07-21T18:54:00.004+02:00

En natt på 70-talet drömde jag att jag vaknade och när jag tittade ut genom fönstret fanns där ingenting. Världen var borta. Min lägenhet svävade i "ingentinget". Jag kom att tänka på den drömmen när jag började läsa den nya bekantskapen Linwood Barclays thriller Utan ett ord.

Cynthia är en tonårstjej som blivit hämtad av sin far kvällen innan. Pinsamt nog utdragen ur pojkvännens bil och dessutom rejält överförfriskad. Nu är det morgon, hon är spak och bakis. Men när hon kommer ner till köket är det något som inte stämmer. Allt är tyst. Märkligt tyst! Inte ett spår av varken hennes föräldrar eller brodern Todd. Inget kaffe som puttrar, ingen disk efter frukosten, inte ett ljud. Hon ger sig iväg till skolan och funderar på flera olika anledningar till att familjen gett sig iväg tidigare än vanligt, men när hon ringer från skolan och inte får något svar anar hon oråd och ger sig iväg hem igen.

Det hon inte vet är att hon inte kommer att återse sin familj den här dagen, eller nästa eller nästa. När kapitel 2 börjar har det förflutit 25 år och Cynthia har bildat en egen familj. Hon har en liten dotter och det är hennes man, Terry, som är bokens berättarröst. Cynthia har ställt upp på ett dokumentärprogram om gamla olösta fall, i hopp om att något spår skall uppenbara sig och kanske någon skall höra av sig. Mycket riktigt - hon får ett samtal - samtidigt börjar det hända den ena märkliga saken efter den andra - och historien drar igång.

Barclay har inte skrivit någon större litterär berättelse men den är spännande och absolut inte förutsägbar vilket gör att man hänger med ända till slutet. Det är inte polisens utredningsarbete som ligger i förgrunden utan Terry som börjar nysta i olika lösa trådar. På så vis liknar den t ex Harlan Cobens böcker, där polisarbetet också enbart är en kuliss i bakgrunden.

Faustas pärlor

2010-07-11T20:49:00.005+02:00

I en kåkstad uppe på en hög kulle utanför Lima i Peru bor Fausta med sin mamma. Deras språk utgörs ofta med sång. Modern har sjungit sina smärtsamma minnen från terrorns tid då hon på det grövsta tänkbara sätt utsatts för våldtäkt och övergrepp då Fausta fortfarande låg i moderlivet. Fausta har sjungit tillbaka tröst och förståelse. Genom bröstmjölken anses flickan fått alla onda minnen överförda till sitt eget liv. Hon blöder ofta näsblod när hon utsätts för starka känslor så när modern dör blir det för mycket. Hon förs till sjukhus där man upptäcker att den unga dottern i ren skräck och på ett bisarrt sätt försökt skydda sig för våldsamma män.

I sin fattigdom har hon inte råd att begrava sin mor på ett värdigt sätt och när släktingarna i byn, en morbror och en moster, samtidigt skall gifta bort sin enda dotter så vill man inte samtidigt ha den döda liggande. Men Fausta har bestämt sig för att göra allt för att få ihop till en begravning och till slut får hon jobb i "stora huset" där en rik och känslomässigt kall och kreativt tom kvinna bor. En dag hör hon flickans sånger och när ett dyrbart pärlhalsband går sönder vill hon byta varje pärla mot en sång.

Detta stillsamma drama utspelar sig mot bakgrund av det stundande bröllopet. Fest och död samspelar. Det hårt tillslutna huset markerar klasskillnaden mot det öppna bylivet. Det i dukar inrullade liket i det skumma sovrummet kontrasterar mot det färgsprakande bröllopsförberedelserna. Bildspråket är fantastiskt med den brända jorden, prunkande trädgårdar, och rosa plastskedar till den överbelastade tårtan. Filmen berättas sakta så man hinner känna in varje scen. Den peruanska flickans stumma skönhet berör verkligen, inte bara åskådaren utan även husets omtänksamma trädgårdsmästare. En poetisk och gripande film om en flickas återerövring av sin framtid.

Filmen är regisserad av Claudia Llosa och vann Guldbjörnen i Berlin 2009. Fausta spelas av Magaly Solier.

Just kids av Patti Smith

2010-07-08T09:23:00.005+02:00

60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.

I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.

Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.

Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.

Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.

Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.

Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!

"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).

Pattis hemsida!

Robert Mapplethorps hemsida

Blodets röst av Magnus Nordin

2010-06-09T08:18:00.011+02:00

Varulvarna tågar in...

På vampyrseminariet på Littfest hoppades någon att varulvarna inte skulle bli nästa stora trend i litteraturen. Någon spådde änglar. Andra spådde visserligen varulvar, även om man inte hoppades på det. (Nedan kan man också läsa om Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist.)

Hur som helst. Har ni läst Magnus Nordins Skuggvarelser (2002)? Det hade inte jag. Men det gick bra ändå att läsa Blodets röst, som är en uppföljare.

Daniel har i tre år försökt att skapa sig ett liv efter det att Kira lämnat honom. Kira, som är varulv och från en gammal ansedd lykantropsläkt, är i Skuggvarelser i händerna på onda varulvar som vill tvinga henne att blanda blod med en av dem. Hon blir däremot förälskad i en helt vanlig människa, nämligen i den sextonårige gotlänningen Daniel. Och det blir de två som blandar blod i den lilla flickan Alea, som kommer att födas och tillbringa sina första år i sin flock i en bergskedja någonstans i Östeuropa.

Parallellerna är flertalet med vampyrtemat i litteraturen: varulvarnas släkte, det sk Blodet, har funnits sedan urminnes tider och existerat parallellt med människan. Man gör sitt bästa för att hålla sams med människorna, och inte många vet om deras existens (även om det finns en specialgrupp inom polisen som specialiserat sig på lykantroper). Varulvarna är inte heller på något vis beroende av människan, de klarar sig bra i vildmarken utan människans inblandning (eller människan som föda). Blodet har också egna lagar, egna makthavare och en egen religion (vampyrers religion, om de bekänner sig till någon, är däremot oftast densamma som människans).

Kira lämnade Daniel för att skydda sitt ofödda barn. Hon kan inte heller stanna hos honom när de väl ses igen: hon är av de högstes råd dömd att antingen lämna bort din dotter, ett halvblod, till människor eller vandra som en fredlös utan rättigheter, dvs ett villebråd för vilken lykantrop som helst att döda. Nu är hennes mål att låta Alea växa upp hos Daniel, eftersom de lagar som gäller bland varulvarna säger att ingen får röra ett halvblod när hon väl finns hos människorna. Dessutom kommer Kira att kunna åtnjuta beskydd hos sin flock. Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Eftersom det pågår ett politiskt spel på hög nivå bland lykantroperna i Östeuropa, där mord och svek är mer regel än undantag, skakas hela varulvssamhället av det nya onda som växer fram bland fränderna. Inte ens de äldste är säkra på spelreglerna längre.

Boken är spännande och lättläst, precis som Magnus Nordins andra böcker. Varulvarna skildras ingående och visst känner man sympatier med vissa av dem. Kulmen är skildrat på ett filmiskt sätt, då Daniel, hans halvsyster och Alea låst in sig i badrummet för att undkomma varulvsattacken, men där badrumsfönstret splittras och en av de gigantiska varulvarna försöker att kränga sig in...

Det finns en del lösa trådar i boken, och det känns väldigt tydligt att det borde komma en fortsättning. Jag gillade den, och det känns inte helt oävet att läsa ännu mer om varulvar.

Tänk om av Lena Sjöberg

2010-06-03T09:11:00.005+02:00

Årets favorit alla kategorier hittills! Jag älskar'n!

Tänk om av Lena Sjöberg är en rimmad (känns aldrig krystat) tänk om-saga, men ett nytt tema på varje uppslag. Ramberättelsen är att en stor läser för en liten (förutom sista uppslaget), och inleder varje textstycke med "Tänk om jag var en - - - och du var mitt/min - - -".

Tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn
Du skulle stilla gunga i mitt mjuka spindelgarn
Vi skulle bygga kojor i badrummets ventiler
Och gömma oss i kranar och i leksakskrokodiler

Bilderna är mjuka i färgen men ändå innehållsrika och uppdaterade (en mobiltelefon som ligger på en stol med laddaren i, en sönderrostad bil på en äng, grafitti sprayad på väggen i ett rivningshus osv).

Åh, om jag bara finge lägga ut fler bilder och fler texter här på bloggen! Jag nöjer med mig med att länka till någon som gjort det: Tänk om av Lena Sjöberg, och det enda jag vänder mig mot i recensionen är att det är 'mamman' som är utgångspunkten: någon 'stor' ser mer feminin ut är de andra, medan någon annan ser mer maskulin ut. Och flera går faktiskt inte avgöra, vare sig på bild eller i texten, om det är en 'mamma' eller en 'pappa'.

Jag har läst den i en veckas tid för min lille fantasirike treårspojke, som i ett halvårs tid redan låtsas att vi är olika djur när vi ska sova, och gissa om den funkar. Läs! Låna! Köp! Ge bort!

Blodläge av Johan Theorin

2010-05-19T14:14:00.006+02:00

Här kommer den tredje boken från Johan Theorins Öland! Blodläge. Jag har längtat. Och jag funderar på om jag ska orka ta mig till Öland denna sommar, och delta i denna "litterära turism" som blivit så populär. Det skulle vara för Theorins skull i sådana fall.

Gerlof är tillbaka i sin stuga i Stenvik, där han tänker tillbringa sin sista tid (hur lång tid det nu är). Han vet att man exploaterat marken nära havet och det gamla stenbrottet genom att bygga lyxvillor. Människorna som flyttat in i lyxvillorna har sina egna demoner, men det ser i alla fall vackert ut jämfört med de sjaskiga små hus som stått där i generationer.

Den som känns som bokens mesta huvudperson är Per Mörner, som ärvt sin sjaskiga stuga. Han brottas med mestadels stora problem som en väldigt sjuk dotter, svårigheter att kommunicera med sin tonårsson, en uppslitande skilsmässa från barnens mamma och en strokedrabbad far som verkligen inte varit någon förebild för sonen. Just denna pappa är också den som rör till Pers liv ordentligt, och det just när han åkt ut till Öland för att vila upp sig. Han skumma och föga tilltalande förflutna som porrfilmsproducent har bäddat för att hans liv ska sluta riktigt illa, och Per blir inblandad mer än önskvärt.

Precis som i Skumtimmen och Nattfåk balanserar personerna i boken på den tunna linjen mellan det verkliga och det övernaturliga. Theorin ger i alla fall mig (som är av det mer jordnära slaget) en möjlighet att välja vad jag vill fylla denna gråzon med - hä bli rent ut sagt kuseligt (som mormor skulle ha sagt).

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

2010-05-15T17:26:00.006+02:00

Första riktiga sommardagen. Solen gassar från en klarblå himmel. I bakgrunden musik från en radio någonstans. Fågelkvitter. Enstaka bilar som passerar. Men jag fryser där jag sitter - inkapslad i det mörker som John Ajvide Lindqvist skapar med sin nya roman.

Det är väl precis så här han vill att vi skall känna oss. Naivt trygga i vår vardagsvärld så att han utan förvarning kan öppna hålen ned till människans ondaste tillhåll.

Allt börjar när den mer eller mindre avdankade svensktoppssångaren Lennart beger sig på ett utflykt i skogen för att plocka svamp och hittar ett barn. Nyfött, med blå djupa ögon och en röst som kan skrika i ett klockrent E. Barnet tar han hem och tvingar den kuschade hustrun att dölja barnet i källaren. Ja, ni förstår! Flickan, för det är en flicka, växer upp i familjens hägn, utan beröring och knappt med ett språk. Men musik får hon lyssna på för det är hennes röst som avgjort att Lennart tagit henne under sina lömska vingars beskydd. I familjen finns även Jerry, en son som flyttat hemifrån men som också han bär på sitt sociala arv från den dysfunktionella familjen.

I en annan del av landet växer en annan flicka upp samtidigt som den "lilla" i källaren. Hon har en alldeles normal familj och borde därmed vara garanterad en trygg uppväxt - men livet spelar på många planhalvor och alla spelare lirar inte innanför de domäner där kloka vuxna kan stötta och ge vägledning.

Så korsar så småningom de två flickornas livsvägar varandra och det är internet och poesin som sammanför dem. De är som vargar, vilda och fria, men vargar lever i flock och snart samlas fler, alla flickor.

Det här är en mycket mörk historia. Jag värjde mig faktiskt en hel del. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Boken dräneras med ett smygande våld, man vänder varje blad förberedd på det som underliggande signalerar det ondaste i människan. Genom hela boken refereras till musik, poesi och kända svenska tidsmarkörer som TV-programmet Idol, artister och det svenska 2000-talssamhället, och det mest sommriga - Allsång på Skansen - kommer att ha en betydelse för handlingen.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan är det en stark skildring av tonåringars rotlöshet i ett samhälle som alienerar och där det gäller att se rätt ut, ha rätt föräldrar och en klar bana utstakad i förväg. Den försöker besvara frågan; vad är ondska? Hur uppstår den? Vad är det som utlöser och triggar en människas handlingar. Det är ingen skön bild av vuxensamhället som ges. Håller vi på att svika en hel generation? Men å andra sidan tycker jag John Ajvide Lindqvist tagit i för mycket och därmed tappar den i trovärdighet. Jag hade önskat mer av det övernaturliga inslagen, de mörka makternas mer smygande skräck. Nu blir det stundtals mer äckel än skräck.

Jag lägger ihop boken och känner mig lågmäld och illa berörd. Sommarkvällen är så varm så varm och på radion säger de att nu har den 21-årige, till synes normale unge mannen som snart skulle ta studenten, erkänt mord på nästan hela sin familj. Boken blir plötsligt glödande het.

Vill ha djur!

2010-05-01T10:27:00.013+02:00

På min gata i stan - där jag växte upp - bodde det tanter och farbröder med hundar. På deras dörrar ringde man på och frågade: Får jag gå ut med hunden? Det var ganska vanligt bland gårdens ungar. Själv hade vi egen hund större delen av min uppväxt så med taxen Berry och schäfern Clay (joodå - döpt efter boxaren Cassius Clay) så hade jag mest fullt upp med egen hund.

Hundar har jag också haft senare i livet och den här våren har jag blivit mattemormor till en underbar liten brun buse, en flatcoated retriever, som heter Giro. Annars är jag numera sambo med flurkmarkskatten Sabina (döpt efter Stefan Sundströms musa) sen åtta år tillbaka. En kelen och emanciperad rätt lat katt i sina bästa år. Men när barnen växte upp så klättrade takråttor på våra axlar, vandrande pinnar och ödlor tittade på vår lägenhetsvärld genom terrariets fönster, guldfiskar blubbade i glasskålar, små ökenråttor födde barn stup i kvarten, kaniner bet sönder sladdarna och fåglar flög fritt och pickade på våra ögonfransar - så jag är en luttrad mamma som alltid sagt ja när barnen frågat; Vill ha djur!

Lisen Adbåges nya bok Kurt och Kio vill ha djur handlar om just detta. Nästan alla har djur utom Kurt och Kio. Men en spindel som bits är inte särskilt kul och en häst som man inte ens får ta in i hissen funkar heller inte så bra. Men när man kan byta hästen mot en flickas gulliga gosedjur som heter Montana så verkar det lösa sig.

Men det finns andra som också gillar gosedjur. En orm på annons sväljer Montana lätt som en plätt och Kio gråter otröstligt. Jakten på ett djur fortsätter sedan sida efter sida med dessa underbara små figurer med sina "korvhattar". Allt slutar med en riktig vinstlott och slutet gott allting gott - sen får andra avundsjuka barn gasta "Jag vill också ha ett djur!" bäst de vill. En lyckträff till om Kurt och Kio av en av våra yngsta och bästa illustratörer.

Eva Lindström berättar om två barn som brukar ringa på hos Ingalill och fråga om de får gå ut med Mops, en "sorts" vinthund, stor, med mycket hår. I boken Mops får vi med Emma Virkes ljusa och uttrycksfulla bilder följa den vådliga promenaden. Mops bajsar ordentligt och självklart måste man plocka upp de små stinkbomberna men sedan tar promenaden fart ned mot den halkiga bryggan nere vid den höstkalla sjön. En stor hund är vådlig att ha på en hal brygga och lilla Arja och Mops faller bägge i. Som tur är så är bokens berättare Maja en rådlig flicka - hon räddar upp hela situationen - men en långhårig blöt hund törs man ju inte visa Ingalill. Den ser ju helt annorlunda ut. Bäst att gå hem i värmen först och försöka få hunden torr - kanske en hårtork skulle funka? Vardagligt och inkännande och med mycket humor får vi följa flickorna och hunden Mops tillbaka till Ingalill som oroligt väntar hemma.

Jakten mot nollpunkten

2010-04-18T17:30:00.006+02:00

Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".

Han kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60-70/talet skildras både ömsint och komiskt. Upptäckten att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter och när han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna, den snälla farmodern som visade sig vara nazist.

Revolten mot ursprunget och en vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och en allt igenom avståndstagande hållning.

Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 60/70-talen och hur man kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med alltmer konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" eller "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".

Boken är en sprudlande upplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.

Läs den!

Sågverksungen av Vibeke Olsson

2010-04-17T14:51:00.008+02:00

Året är 1879, platsen Svartvik utanför Sundsvall, den dramatiska händelsen som är romanens motor är den stora strejken bland sågverksarbetarna, berättaren är den 11-åriga ströflickan kallad Bricken.

Det är Bricken som berättar allt som händer omkring henne och det gör hon naturligtvis genom en flickas ögon. Men Bricken är, som många barn på den här tiden, redan på väg in i vuxenlivet. Man kan med fog säga att den här försommaren blir hennes farväl till, om än en tuff men ändå mer aningslös barndom.

Brickens mamma är djupt religiös och detta kommer att prägla mycket av hennes uppväxt men Bricken möter också livets mörkare sidor utanför det trygga hemmet (rätt ovanligt trygga föräldrahemmet för att vara en roman som speglar den här tiden). Hon har kloka och kärleksfulla föräldrar vilket känns både befriande och samtidigt ibland lite för tillrättalagt. Familjen har det svårt men ändå snäppet över den riktiga "fattigdomen".

Vi får följa dels händelserna som förebådar strejken och själva strejken samt efterverkningarna. Men runt sågen får vi även inblick i flera andra familjer och flera av Brickens vänner. Jenny, som kallas förrädare för att hennes far räknas som strejkbrytare och som grymt utsätts av de andra barnen och Oskar, som plötsligt försvinner, kanske på en båt till fjärran land. Här finns barnadödlighet och dopfester - denna tunna skillnad mellan liv och död som var så vanlig "förr i tiden".

Boken kan stundvis kännas lite för "pratig" och långsam men romanens stora förtjänster är ändå för mig personligen inte bara klass-och arbetarskildringen utan tidsandan och miljön. De små detaljerna som skildrar ett arbetarhem under den här tiden. T o m jag minns både utedass, slaskhink och järnspisens värme även om jag inte direkt själv vuxit upp med det - men många av mina gamla släktingar levde långt in på 1900-talet med dessa företeelser. Trots att romanen utspelar sig under slutet av förra seklet så väcker den minnen från min barndoms 50-tal hos mormor och morfar i Bullmark. Svängandet med mjölkhämtaren när jag gick över bron till farmors hemställe, kaffedoften i köket när morfar "kom upp för lunch från affärn" och Missionskyrkan som vakade över oss alla i vår lilla by.

Porträtt av ett mycket litet barn

2010-04-10T19:23:00.003+02:00

Det här är en av mina absolut bästa böcker. Kerstin Thorvall skrev den 1965 och när jag under trötta stunder med många vab-dagar, stora högar med tvätt, syskonbråk och legobitar i hålfoten - tenderar att fundera på om det verkligen var en fiffig idé att skaffa tre barn. Då läser jag den här lilla boken igen. Och då känns det igen som om det faktiskt är det bästa jag gjort, att skaffa tre ungar.

Det är en underbar skildring med ett litet barn (från riktigt späd till ungefär koltålder, jag vet inte riktigt vilken ålder som är den exakta koltåldern faktiskt men eftersom jag aldrig fått använda ordet hittills tror jag att det passar bra nu), och där barnet finns i ett absolut centrum och världen roterar omkring barnet.

Och tänk. Glädjen i vårsolens obarmhärtiga sken som strilar rakt in i ett dammigt rum: den hade jag hunnit glömma sedan jag läste den sist. Lycka behöver inte vara inslagen i stora förpackningar, den kan finnas i en liten hand som hänger utanför spjälisen. I en fjunig bejbisnacke.

Eller i en liten vit bok med streckteckningar.
Jag sörjer Kerstin Thorvall.

Littfest i Umeå dag 2

2010-04-10T15:33:00.012+02:00

Succè! Ja, så kan man nog sammanfatta dessa två litteraturfestdagar 2010. Ett sådant mingel det var idag med all ledig allmänhet. Det märktes direkt att kulturfolket var uppblandat med övriga umebor vilket känns så bra!

Jag ser fram emot hur littfesten skall växa till en folkfest och en manifestation för litteraturer i många år framöver och inte med ett stopp vid 2014. Kultur kommer alltid att behövas - det är andlig hälsa!

Idag började jag morgonen efter att springande i sista sekunden hinna med bussen och pustande slå mig ner inse att jag glömt katten utelåst på balkongen. Panik! Men som tur var så finns en dotter på gångavstånd med extranyckel - så hon räddade situationen. Tack Lii! Nu kunde jag ge mig hän till dagens fröjder.

Jag missade tyvärr Yvonne Hirdman live som berättade om sin bok Den röda grevinnan men föreläsningen kunde ses på storbildsskärm. Hon har skrivit en bok om sin mor - ett fantastiskt spännande kvinnoöde som även sammanfaller med Europas historia mellan krigen. Föreläsningen kommer förhoppningsvis att kunnas ses på Littfestens hemsida en kortare tid. Själv tar jag tillfället i akt att lyssna på henne på Pilgatan den 21 april - men då skall hon berätta om Alva Myrdal.

Sen hade man kastat om programmet så istället för att lyssna om författarbyn Hjoggböle (där jag ju har släkt) så fick jag i stället höra om Torgny Lindgrens Raggsjö. Är det inte fantastiskt med denna del av Västerbotten - det fullkomligt kryllar av författare i byarna runt Burträsk.

Om litteraturkritiken kunde man höra en debatt före lunch. Ingalill Mosander (känd från Gomorron Sverige där hon tipsar om böcker), vk:s kulturredaktör Sara Meidell, bloggaren Béatrice Karjalainen och Katarina Mazetti samtalade. Bör kritiken fokusera mer på text än på själva författaren? Är kritik detsamma som tyckande? Får man tycka vad man vill? Har nya kommunikations- och informationsmedia öppnat mer för allmänhetens åsikter om litteratur? Tar folket över kulturarenan? Skapar nedskärningar inom pressen mindre bredd på kultursidorna? Ja, det var många stora frågor som avhandlades och inte vet jag om jag fick några svar som var att bita i.

Katarina satt som företrädare för författarna förstås och det var ju något uppfriskande i en annars rätt lamslagen debatt. Det hettade till något. Det är ju alltid spännande med diskussioner om finkultur visavi den folkliga (läs lägre) kulturen. Själv tycker jag om att läsa både litteraturkritik i de stora drakarna OCH bloggar. Litteratur bör sättas i sin tid och sitt sammanhang om man vill förstå den rätt men den bör också läsas för lust just här och nu. När man jobbar med böcker dagligen behövs bägge infallsvinklarna.

Efter lunch satt jag för min andra förening - Krumelur. En skön timme med återigen flera goda möten och samtal. Det är det bästa med att sitta vid ett bokbord under en sådan här tilldragelse. Man sitter där stilla och folk kommer fram, vi byter några ord, allmänt eller mer intellektuellt, och så dyker nästa upp.

Dagen avslutade jag med dagens bästa föreläsning. Erik Jonsson berättade om författaren Elfrid Berggren, som svårt sjuk på Österåsens sanatorium skrev sin enda roman Robotarnas Gud och som sen kom ut postumt efter hans död. Ett fascinerande öde och en otroligt intressant förhistoria till en roman som verkligen stack ut för sin tid och förebådade vår egen - handlingen förlagd till 1975 och romanen skrevs 1932. Upphöjd på sin tid av ett flertal författare och andra men sen bortglömd tills Erik hittade fram till Elfrid när han forskade i Österåsens arkiv, som innehåller flera andra kända konstnärers och författares liv. Som sagt - en kulturgärning av en ung litteraturforskare som också - helt förtjänt - erhöll applåder som en estradör och artist snarare än en föreläsare. Robotarnas Gud finns att läsa på projekt Runebergs hemsida. Erik har nu fått till stånd ett forskningsarkiv för Elfrid Berggren. Om andra - varav flera bortglömda författarskap - finns att läsa på Eriks blogg dagarnasskum.se

Sen missade jag Jennys paneldebatt med Anders Öhman och några till kring vampyrer -ett av mina favoritämnen och även Anna-Lena som blev intervjuad av Anna Holmström Degerman om sin helt underbara bok Min första världssensation (läs min tidigare recension)

Dagens ledsammaste nyhet - författaren Kerstin Thorvall har avlidit. En häftig författare har gått ur tiden.

Men som sagt - man hinner inte allt - och det är väl också meningen. Man får plocka några russin och med det sagt att när kakan är för stor och god så får man njuta av en bit och vara måttlig. Det sa alltid min mamma!

Litteraturfest i Umeå

2010-04-09T18:05:00.022+02:00

Så var det äntligen dags igen! Littfesten i Umeå ! Jag älskar minglet av typ "alla är där" - kulturfolket, kollegor, vänner, författare och föreläsare som man alla på något sätt känner - för så är det i vår lilla stad.

Jag var där med med mitt äldsta barnbarn Linn vilket var extra roligt. Hon är just nu oumbärlig ungdomsjobbare på vårt bibliotek. Vi lyssnade, tittade på bokbord, pratade med folk, jag satt på pass två timmar för Skolbibliotek Norr vilket var kul med alla som stannade och pratade. Möten, människor. Jag viskade till Linn -"Där är den och den som gjort det och det och som jobbar där och där". Snurrigt, galet och roligt.

Bland alla borden fanns Jenny som gjort en sådan kulturgärning med att ge ut Folke och Frida av Frida Åslund igen på eget förlag. Där fanns Din bok, Mingus, Pilgatan (underbart att detta ställe finns) och Hströms förstås. Bokbindare Åsa Bergqvist som gjort världens vackraste drakbok i skinn (som man bara vill ha, men nej - ej till salu), En bok för alla (tack och lov att de räddades till eftervärlden), föreningar som de jag själv är med i som Krumelur och Skolbibliotek Norr och ett flertal andra.

Vi lyssnade på duktiga barnbibliotekarier som pratade böcker som handlar om familjen, genus och svåra grejer. Noterade att vår Var är mamma av Julia Donaldson är bortgallrad till sista ex för att de är sönderlästa av små fingrar och måste köpas in igen. En riktigt hjärtknipande historia. Adbåges nya böcker och Kurt och Kio som är så fantastiskt bra och Gro Dahles vågliga böcker om det allra svåraste. Så många bra bilderböcker det finns!

Lyssnade med stor respekt på Lena Kåreland som föreläste kring barnboken som pedagogiskt verktyg eller estetisk upplevelse, en DN-debatt som rasade förra året. Det är kanske inte så lätt att polarisera - vad som är konstnärligt och vad som är instrumentellt. Tur att det finns sådana som Lennart Hellsing som tycker att böcker skall vara vägar till glädje, vägar ut ur sorgen eller bara kittla fantasin och tilltala alla barnets sinnen. Jag läste Kåreland när jag gick fritidspedagoglinjen i början på 90-talet. Roligt att se att hon fortfarande ger ut böcker. Hennes nya heter Barnboken i samhället.

Sen var det dags att sitta vid Skolbibliotek Norrs bord. De timmarna bara flöt bort av trevligt småprat med besökare men också allvarliga diskussioner om skolbibliotekens viktiga roll i skolan. (På bilden Anna) Under tiden hann Jonas Karlsson läsa ur sin senaste novellsamling Den perfekte vännen (men som tur var så såg jag honom på Pilgatan kvällen före och hann även köpa hans bok och få den signerad) men jag hörde ändå med ett halvt öra för en storbilds-TV stod uppsatt i övre hallen. Sen var det novellprisutdelning och DÅ SÅG JAG att den som vunnit det stora priset var ingen mindre än Hanna Hindriks - som jag känner via min vän Anna B men inte hade en aning om att hon skrev - hur hon nu hunnit med det - trebarnsmamma som hon är. Så roligt! Grattis, grattis! Nu skall jag läsa hennes novell med det vackert klingande namnet Hjortronskor ikväll.

Därefter en träff mellan Anders Öhman, littvet och författaren Kjartan Flögstad med rubriken Litteratur som motstånd och hans bok Grense Jakobselv. (recension i DN) Den handlar om hur nazismen inte tog slut med kriget utan hur nazister tog plats i samhället på olika sätt efter krigsslutet. Mycket intressant - särskilt som jag kvällen innan lyssnat på dels ett program om den norske motståndsmannen Leif Schanche som berättade om sitt spännande och gripande liv - han dömdes
bl a till döden bara drygt ett dygn innan Tyskland kapitulerade. Samma kväll lyssnade jag på en dokumentär om sprängningen av Norrskensflamman i Luleå - bägge dessa ämnen avhandlades. Flögstads roman finns ännu ej översatt till svenska men norska är ju inte svårläst. De påminde oss också om att precis idag - den 9 april 1940 - så invaderad Tyskland både Danmark och Norge. (Sveriges Radio, dokumentären, podradio - underbar uppfinning)

Till sist berättade P-O Erixon och Erik Jonsson (tillika svärson och litteraturfrände) om Thorsten Jonssons och Birger Vikströms novellkonst, bägge med rötter i Västerbottnisk mylla men med olika utgångspunkter och olikheter i både språk, stil och innehåll. Thorsten Jonsson har överlevt in i vår tid men det har också Birger med god hjälp av Erik som även skrivit efterordet till den nya utgåvan av De lyckliga åren (recension SvD och Eriks blogg) som är Birgers berättelse om hembyn och dess människor. Thorsten Jonsson skrev utöver sin lyrik och sina noveller även romanen Konvoj som också utspelar sig mot bakgrund av andra världskriget. Bägge väl värda att läsas igen. På sidan, ifyllande ett och annat, satt den långe f d Hjoggbölaren, PO Enquist. En arvtagare till ovanstående.

En fullmatad dag - även om jag missade Lena Kjersén Edman och Katarina Kieri - men i morgon nytt program!
Då kan alla ni som jobbat hela dagen idag passa på - en hel lördag späckad med program. Föreläsningarna sänds även online. Littfestens hemsida!
Jag och Linn har haft en bra dag konstaterade vi - jag åkte hem till TV-kultur och hon gick på West Side Story.

Vampyrer - det drar ihop sig

2010-04-05T08:03:00.003+02:00

Vampyrer på Littfest. Kan de' va' nå't?

Läckra bilden, som vi sett tidigare, från tv-serien True Blood.

Även om mitt mission är mer att prata om sådant här:

Utrensning av Sofi Oksanen

2010-04-01T15:29:00.004+02:00

Ibland drabbar en roman ens innersta med full kraft. Man kan inte värja sig med mindre än att man stänger boken - och inte ens då. För det man hunnit läsa bränner sig fast och vill inte släppa taget. En sådan bok är Sofi Oksanens bok Utrensning.. Precis när jag hunnit till mitten fick jag höra på radion att hon fått Nordiska rådets pris. Bravo!

Berättelsen tar sitt avstamp 1992. Vi befinner oss i Estland. Muren har fallit och ett sargat land, ockuperat som det varit av både tyskar och ryssar, reser sig, rådbråkat, tappert och på vacklande ben in i ett nytt skede, en ny tid. Från kommunismens famntag rakt in i den nya eran - som stavas kapitalism.

Vi rör oss fram och tillbaka från 40-tal och framåt till det 1992 som är bokens öppning. En gammal kvinna, Aliide Truus, går runt i sitt hus med en flugsmälla och jagar en försmädlig och gäckande fluga då hon blir uppmärksam på ett bylte som ligger utanför. Byltet visar sig vara en ung kvinna, Zara. Zara har lyckats fly från sin hallick. Hon är ett offer för den nya tidens gissel, trafficking. Men i sin barndom bodde hon i Vladivostok med sin mamma och mormor. Varför har hon sökt sig till detta hus? Är det en slump? Icke alls. Zara bär på ett fotografi av två flickor och den ena är just Aliide.

Runt dessa två kvinnor växer så en mörk och smärtsam historia fram, böljande fram och åter mellan nutid och dåtid. I huset finns ett hemligt rum. I Aliide finns också ett hemligt rum där obesvarad kärlek, lidande, utsatthet och svek bor. Vi får glänta på den dörren. Där finns Aliides syster och systerdotter som deporterats till Sibirien, där finns systerns make Hans och där finns Martin. I det gamla huset finns ett mörkt förflutet inneslutet. Vi anar en gåta redan från början i en anteckning från en gammal dagbok som handlar om Estlands frihet.

Oksanens bok är spännande och gripande. Ett helt lands öde visas oss genom de två kvinnornas berättelser, för deras liv är obönhörligt länkade samman med historien. Det värsta besparas oss. Här finns inget frosseri i detaljer men där vissa meningar slutar vid sin punkt infinner sig en tyngd över bröstet och man lägger ned boken en stund och begrundar tomheten efter den punkten. Den säger allt!

Underworld - New Moon - I am Legend

2010-03-25T13:18:00.005+01:00

Ja, jag veeet! Jag är mycket långsam av mig. Men när jag gör det, då gör jag det ordentligt. Därför måste jag nu grundligt gå igenom vampyren i fiktionen. (Märkligt förresten. Finns vampyren i non-fiction-form?) Jag är lite småless på vampyrer nu faktiskt, och nyfiken på nästa trend.

Igår var det dags för filmen Underworld. Det var lite hejig sådär, mycket action och vapen och blodsplatter. Sådant som jag verkligen inte gillar. För det är såhär, förstår ni: det pågår ett krig (nutid, mitt ibland oss, vi är bara omedvetna om det, trots alla strider på öppen gata mellan de olika lägren) mellan vampyrer och varulvar (lykaner). Detta krig har pågått i århundraden. Från början hejar man på de mer bildade och vackra vampyrerna, men det visar sig att de har börjat ruttna från insidan. Varulvarna däremot ser äckliga ut utanpå, men visar sig ha en anledning att kriga, förutom makten. Många dör men kärleken spirar mellan människan Michael (biten av en varulv) och huvudvarulvsjägaren och vampyrprinsessan Selene. Det finns en fortsättning och kanske ser jag den, eftersom jag totalvände på slutet och började heja på de gräsliga varulvarna, bara för att de såg så äckliga ut och för att deras raseriutbrott kändes mer logiska och verkliga än de kallhamrade vampyrernas totala brist på charm och empati (även om de var vackra).

Helgen bjöd på New Moon - jag har sparat den till dess att min dotter köpte den för egna pengar - jag är hemsk för hon har längtat så men eftersom hon bara är elva tycker jag att all tid man kan dra ut på upplevelsen av dessa böcker/filmer för halvvuxna är god. Vi såg den tillsammans och jag var uppriktigt rädd ett par gånger! Den här filmen var något helt annat än Twilight, som ju var en romantisk film, mycket lik bokens känsla. I New Moon ser vampyrerna UT som vampyrer. Man har trixat med deras ögon (även de goda vampyrernas) och man har skapat en obehaglig stämning omkring hela historien. Det enda som gav positiva känslor i hela filmen var Bellas vänskap/kärlekshistoria med Jacob Black, och på grund av detta gjorde jag en kovändning även här: från att aldrig ha tvivlat på att det var Edward och Bella som var ämnade för varandra, så satt jag nu och hoppades att filmen frångått boken så att det var Jacob och Bella som var kärleksparet.

Och så, ytterligare ett tips från Nils Ahlands bok: I am Legend. Tyvärr tyvärr tyvärr valde jag att se filmatiseringen från 2007 med Will Smith i huvudrollen. Jag är ju en räddhare, och den här filmen saknade all förfining hos både huvudperson och vampyrer. Vampyrerna är bara helt galna och skriker besinningslöst rakt ut, och känslan i slutet av boken när New Yorks alla hungriga vampyrer spårar de tre människorna till huset var helt fruktansvärd - dessutom var det ett barn med i huset, och när barn är med i skräckfilmer blir allt sju resor värre. Men det är jag det. Jag läser den hellre i bokform tror jag, den skrevs på femtitalet av Richard Matheson.

(Filmlänkar till The Internet Movie Database)

Fler lär det bli... Vampyrerna står mig upp i halsen just nu (eller står de mig efter halsen?) och all läsning och filmtittning slukar tid. Kanske kommer fler här på bloggen!

bit lit

2010-03-25T13:11:00.003+01:00

Bit lit är den amerikanska termen för den kategori av vampyrlitteratur där skräcken inte står i fokus utan det mer lockande, förbjudna och med inslag av romantik. Lite lagom lättsmält sådär. Southern Vampires t ex.

Att jämföra med chick lit. Kul begrepp, tyckte jag när jag läste det! (Ja, jag läser fortfarande Nils Ahnlands Odöd, blek och hungrig. Tog en paus för lite bokpratsläsning men är nu på'n igen.)

Tema Hetta, sol och värme

2010-03-21T17:02:00.023+01:00

"Nu gick hon ut i öknen. Åt ena hållet höjde sig bergen, lika gula och grusiga som marken under hennes fötter men mjuka i linjerna; när hon vred på huvudet föll blicken fritt ut mot horisonten. Det var redan varmt, men hettan skulle komma senare, skulle stå som en skälvande massa över den bara marken och över henne."

Ur In i öknen av Anna-Karin Palm

Vi var två, Vicky och Anna-Lena, som träffades denna soliga men ändå frostiga söndagseftermiddag för att tala om böcker och filmer som skildrade hetta. Det kom att bli mycket ökenprat. Vi tyckte att öknen var en stark symbol för ödslighet, ensamhet, evighet, föränderlighet, farlighet, skönhet. Sinnebilden är lätt de mjuka dynerna, brännande sol i zenit och en gnistrande stjärnbeströdd himmel nattetid men öknen är så mycket mer. En säregen fauna och flora, en anpassad ekologisk mångfald och människor som lärt sig leva i extrema förhållanden.

En bra bok om öknen är t ex Paolo Coelhos klassiker Alkemisten. Den hade vi inte med oss men vi hade bägge läst den. Den handlar ju kort om en ung andalusisk herdes (Santiago) sökande efter livets mening. Efter en spådom ger sig Santiago iväg på sin långa resa för att söka en skatt dold i Egypten. Men det han upptäcker är snarare att de verkliga skatterna kanske trots allt finns inom oss.

Anna-Lena hade läst en annan klassiker, Albert Camus Främlingen. Mersault är en man som av ödet, eller slumpen snarare, blir en mördare. Brottet, som sker i Alger, är fyllt av hetta både bildligt och i texten, tyckte Anna-Lena och citerar: "Solen träffar honom som ett slag i ansiktet". Boken skildrar mordet på en arab och rättegången därefter men på ett djupare plan handlar den om en avhumaniserad, likgiltig människa. En betydelsefull roman som med fördel kan läsas i nyöversättning.

Själv hade jag läst Anna-Karin Palms lilla novellsamling In i öknen. De flesta korta små noveller om olika människors möten med öknen som för alla får olika betydelser. Några människor sammanförs för att sedan skingras. Alla berättar utifrån sin egen synvinkel om mötet och de utflykter de gör tillsammans. En kvinna irrar runt i Amman för att hon inte kan lämna sin älskare men egentligen är det ett sökande efter sig själv. En annan kvinna går i sin sorg rakt ut i öknen för att söka tröst mellan sand och himmel. Jag tycker om novellsamlingar - det är som att plocka en karamell när man behagar. Lagom att läsa som egna små "kvällssagor" och behöver inte sträckläsas.

En bok som stått några år på vårt bibliotek men som jag inte öppnat förrän detta tema dök upp var Jag har hört kamelerna sjunga av Marianne Ahrne. Jag vet inte varför den aldrig blivit läst för jag har hört Marianne Ahrne berätta om sina resor i något program för länge sedan så jag vet att hon upplevt mycket under sina resor i bl a Asien, i synnerhet Mongoliet. Nu var det ett sant nöje att läsa om hennes resor i Afrika, i Namibiaöknen och framför allt när hon följde med en karavan på en 24 dagar lång resa med tuareger rätt in i Saharas otillgängliga ökenlandskap.
Det är skrivet öppenhjärtigt och med självdistans och humor. Det finns gott om dramatiska inslag men också otroligt poetiska beskrivningar av öknens både farliga och vackra sida. Det är inte lätt för en - om än resvan - medelålders kvinna att ge sig i kast med både män uppvuxna i öknen och kameler som är öknens självklara kungar.

Till sist - några filmtips: Ökenfilmernas ökenfilm torde väl vara Lawrence av Arabien men för mig är det otvetydigt Den engelska patienten, efter Michael Ondaatjes roman. Filmen utspelar sig i ett litet hus, ett kloster, i Italien där sjuksköterksan Hana vårdar en engelsk patient, som kraschat med sitt plan i Saharaöknen. Genom tillbakablickar får vi veta hans historia, som till stor del handlar om kärleken till Katharine. Två andra män vävs också in i historien med sina berättelser, David Caravaggio och sikhen Kip. Det här är en av de bästa filmer jag sett. Jag gråter varje gång jag ser den - för den sorgliga historien, de oerhört vemodiga vackra bilderna och för den underbara musiken. Ralph Fiennes, Juliette Binoche och Kristin Scott Thomas är några av skådespelarna. Rikt oscarsbelönad.

En annan strålande och stark film är Den skyddande himlen av Bernardo Bertolucci efter en roman av Paul Bowles med John Malkovich och Debra Winger i huvudrollen. Det här är en brutal och gripande film om ett amerikanskt par som tillsammans med en vän reser till Afrika för att fly undan slentrian både i livet och i äktenskapet. Kanske mest en flykt från dem själva. De utmanar Afrika och öknen och öknen utmanar dem med katastrofala följder. Drama, tragedi, passion, erotik i en och samma film. Precis som i Den engelska patienten så är både miljöer och natur otroligt vackert skildrat och musiken underbar. Bägge filmerna ligger tidsmässigt strax efter andra världskrigets slut.

Anna-Lena slutligen hade med sig filmen Couscous som roligt nog utspelar sig i Sête i sydöstra Frankrike, där jag själv bott i över en vecka för några år sen. Jättekul. Filmen handlar om en familj, där den äldre hamnarbetaren Slimane blir arbetslös och bestämmer sig för att öppna en couscousrestaurang på en båt. Men när restaurangen öppnar så blir det också plats för en massa förvecklingar. Charmig, trollbindande i det varma sydfrankrike. Här hettar det både i matlagningen och i samtalen och magdansen vi får uppleva höjer temperaturen avsevärt.

Nästa gång skall det handla om passion!!

Oates har gjort det igen

2010-03-16T19:10:00.004+01:00

Joyce Carol Oates är en författare som alltid skriver otroligt bra böcker. När en ny bok av henne kommer ut sparar jag den som en liten karamell att långsamt avnjutas.

Hennes senaste bok "Älskade syster" innehåller allt som en Oates bok ska innehålla: hemligheter i det förflutna, bra kvinnoporträtt, mord eller försvinnanden. I boken får vi följa den 20-årige Skyler Rampike som minns tillbaka till sin barndom under 90-talet och det tragiska mordet på sin lillasyster Bliss. De två syskonen växer upp i en konservativ, dysfunktionell familj med nästan sektlika kristna värderingar. Skyler är storebrodern, den "andre" och mindre älskade, Bliss är den blonda favoritflickan som vid 4 års ålder blir en isprinsessa och vinner flera tävlingar i konståkning. När Bliss står på toppen av sin karriär (vid 6 års ålder!) hittas hon mördad i familjens källare och ett mörker läggs över Skyler.

När man läser boken förundras man över hur egoistiska och fullständigt gräsliga föräldrar Skyler har, och samtidigt kan man se dem framför sig: fördomsfulla karriärsstrebrar som vill komma in i den högsta societen och beter sig precis hur som helst för att nå dit. Samtidigt med en dubbelmoral som kanske är typiskt amerikansk, som goda kristna går man i kyrkan varje söndag men visar inte kärlek till sina barn.

Delar av boken bygger på en verklig händelse i USA, skönhetsdrottningen JB Ramsey som mördades 1996. Oates väver en skickligt berättad historia som först på slutet får sin oväntade upplösning.

Har ni inte läst någon bok av Oates, gör det nu!

Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film

2010-03-15T12:02:00.003+01:00

Alltså. Jag är kanske inte rätt person att uttala mig då jag mest läst ungdomsböcker med vampyrtema. Men just nu läser jag en frejdig bok om vampyrer i fiktionen, av Nils Ahnland. Utgiven på BTJ Förlag och alldeles säkert med målgrupp bibliotekarier (författaren är själv bibliotekarie), även om det på baksidestexten står att läsa: "tänkt för alla - inte minst ungdomar - som har en djupgående kärlek till, eller fascination inför vampyren och det denne representerar".

Hmm... Kanske passar jag in där? I vilket fall är den rolig och underhållande och absolut lättläst. Den inleds med en (Heltäckande? Vad vet jag om det, den känns gedigen i alla fall.) genomgång av vampyrism i alla tider och många kulturer (mytologi, folktro). Sedan blir det vampyrlitteratur och film, de största och de bästa i sitt slag. Där kan man bläddra fritt, mellan egna favoriter.

Och grejen är den, trots att jag långt ifrån sett/läst allt detta, så "vet" man ju lite om vampyrer utan att ha forskat i ämnet, och det är roligt att plötsligt "förstå" en del om tanken bakom vampyren som figur och vampyren som lockelse. Jag läser den just nu för att få uppslag till det där seminariet om vampyrer på Littfest, och kanske jag känner att jag måste fundera lite till eftersom det mesta i denna bok är riktat mot en mer vuxen läsekrets. Men den är välskriven och rolig som sagt, och definitivt att rekommendera. (En intressant aspekt i boken är hur författaren återkommer till hur rumsrent det är att läsa skräck öht, och såklart även denna undergenre. Ja! Det är okej att läsa! Kom ut ur garderoben med era tummade böcker!)

Synd bara att den är så eländigt dyr i inköp.

Brottsjöar av Claudie Gallay

2010-03-14T10:10:00.000+01:00

En bok att ta till sitt hjärta. Saltstänkt, stormande och samtidigt vackert lågmäld.

En liten by högst upp vid Atlantkusten i Normandie, La Hague. Dit har en ung kvinna sökt sig. Hon jobbar för ett ornotologisk center i Caen. Hon räknar fåglar, ägg och bon. Hon har redan hunnit bo i den lilla gudsförgätna byn i ett halvår. I ett hus, La Griffue. "La Griffue, den kloförsedda, därför att tamariskernas grenar lät som naglar när de skrapade mot fönsterluckorna". Det står alldeles för nära havet och folk i trakten tror att det bara kan vara någon riktigt galen som bor där. Men hon bor inte ensam i huset. På bottenvåningen bor skulptören Raphaël med sin syster Morgane. Om man lägger sig på golvet ovanpå kan man kika ner mellan golvspringorna när Raphaël skapar sina konstverk.

Kvinnan bär på en stor sorg. Hennes sorg harmonierar med det karga vädret, havets nyckfullhet, alla havsfåglars skrin. Till byn kommer redan på första sidan en man, en främling, in på byns värdshus som i romanen kommer att vara ett nav för människorna i byn. Han heter Lambert. Så småningom förstår man att han kommit i ett syfte. En gång för länge sedan förliste en båt. Hans föräldrar och lillebror omkom i vågorna. Fyren hade märkligt nog släckts ned. Av vem? Varför? Vilar en hemlighet över den lilla byn.

Med mannen drar också en oro in över trakten. Till slut väver berättelsen samman människorna, Theo, Lilli, Max, Raphaël, Morgane och mannen och kvinnan. De två möts redan på första sidan på värdshusets terass under en begynnande storm men de kommer succesivt att föras mot varandra.

Det är ett fantastiskt poetiskt och vackert språk som Gallay skriver på och naturen, havet och fåglarna är den fond som allt utspelar sig mot. En riktig pärla knappt 500 sidor - och mycket fransk.

Stockholm noir - Jens Lapidus

2010-03-11T11:00:00.008+01:00

Till slut var jag tvungen att ge mig på de två tungviktarna Snabba Cash och Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Tidigare hade jag läst serieromanen Gängkrig 145 som han gjort tillsammans med Peter Bergting. (se tidigare inlägg).

Det som blev drivkraften var egentligen mitt filmintresse och jag vill helst aldrig se en film som bygger på en bok utan att ha läst boken först. Men det var också tjat från några killar på jobbet som sa; du måste läsa! Omtalade hypade böcker brukar jag vara misstänksam emot - typ Da vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Hypnotisören, Harry Potter.
Men de allra flesta har visat sig vara riktigt bra trots allt (nåja, kanske inte Dan Brown).

Snabba casch ryckte med mig på en gång med sitt snabba fräcka staccatospråk, sina trovärdiga små språklådor med förortsvenska, invandrarsvenska, stureplanssvenska, kanslisvenska. Drivet i berättelsen är otroligt medryckande, som att "läsa" en actionfilm. Jag har lyssnat på bägge böckerna vilket jag tror är häftigare än att läsa själv. Morgan Alling och Jonas Malmsjö - två otroligt duktiga uppläsare. Läste i nån recension att det kan bli jobbigt i längden att läsa 500 sidor med den här utpräglade språkstilen. Då är mitt råd - lyssna i stället! Du får alla nyanserna på ett helt annat sätt.

Bägge böckerna har vardera tre spår med tre huvudpersoner. I Snabba cash är det uppkomlingen J W från Robertsfors (jo, faktiskt) som inget högre vill än att platsa bland stureplansbratsen, den chilenske knarkdealern Jorge (som man ofrivilligt bara älskar) och juggekillen Mrado. Det handlar mycket om droger som för samman Stockholms överklass med den undre världen, men också om handel med kvinnor, hot och våld. En röd tråd i boken som inte tas upp i filmen är J W:s sökande efter sin försvunna syster. J W dras allt längre in i den undre världen.

I Aldrig fucka upp får vi följa förortspolisen Andrén som efter att ha utövat våld (berättigat?) mot en rånare hamnar på undantag inom poliskåren som straff men som börjar nysta i ett mystiskt mordfall som sedan leder honom mot gamla frysta Palmespår. Här finns också Mahmod som slits mellan att hämnas en skymf, fortsätta sitt skumma liv på Stockholms gator eller slå sig fri och bli en vanlig "svenne" som hans pappa önskar. Men här får vi också följa Niklas in i hans huvud. Nyss hemkommen elitsoldat. I Sverige bor mamman, tidigare svårt misshandlad av styvfadern. Hur snedvridet allt blir för en liten grabb som förnekas det mest basala - trygghet. Så blir det en väv av Palmemord, droger, trafficking och ultrafeminism. Något skruvat i slutet men vägen dit är liksom Snabba cash fylld med bra karaktärer som verkligen inte är svart/vita utan komplicerade och dubbla.

Kvinnorna utgörs mest i böckerna av överklasstjejer, horor (de flesta offer), mödrar, socialtjänstemän. Men Lapidus skriver själv i en intervju att det är en mansvärld som skildras och skall det vara trovärdigt så må fröken Salander lysa med sin frånvaro.

Lapidus har ju hela tiden jämförts med Lehane, Ellroy, Pelecanos. Precis de deckare jag gillar. De här böckerna är de mest spännande jag läst sen Sjöwall-Wahlöös tio romaner om ett brott från den svenska deckararenan. Något helt nytt och fräscht och framför allt känns de autentiska. Böckerna skildrar livet ur ett gatuperspektiv. Här finns ingen gulleduttantillvaro med fru och barn. Läser man en deckare vill man inte ha en poliskommisaries för handlingen ickerelevanta privata familjeliv i knät samtidigt.

Sen håller jag med romanens epilog; de värsta skurkarna lever inte i rännstenen, de bär kostym och Rolexklockor och sitter på sina arslen i Sveriges konferensrum. Och de är alla gubbar.

Jens Lapidus säger i en intervju att han är rädd för råttor (precis som Niklas i Aldrig fucka upp). Kanske just därför han blivit advokat!

Åskans döttrar av Ingela Magner

2010-03-09T18:00:00.002+01:00

För länge sedan föds en flicka mitt i ett åskväder. Det är 800-tal i Sverige - närmare bestämt på Gotland. När flickan, som heter Tora, är 1o år så bestämmer fadern att de måste gräva ner allt silver han hämtat i det fjärran landet Persien, för de står nu inför en resa österut. En dag skall de komma tillbaka och då kan silvret vara bra att ha.

Men ingen kommer att hämta skatten. I århundraden kommer den att ligga kvar i jorden. Uppe på en kulle gräver Tora även ner det kristallsmycke hon fått i födelsegåva av sin far, hon vet att smycket för tur med sig, en gång har havet återskänkt hennes far efter ett skeppsbrott tack vare dess kraft. Det vet Tora. Nu skall smycket skänka tur och lycka åt deras färd och hemkomst. Tillsammans med sin hund Ägir tar hon farväl av sin födelseplats och förbereder sig för den långa resan österut.

På samma plats men i en annan tid, vår tid, bor Vilda och hennes bror Erik hos farfar. Barnens far som är journalist har kidnappats i Irak under ett uppdrag och medlare gör allt för att få honom fri. Hos farfar finns också kompisen Agnes och hennes bröder. De brukar spela rollspel om vikingatiden på somrarna. Tillsammans med farfars hund Flash leker barnen på kullen - den kulle där en gång Tora stod och spanade ut över havet och tänkte på sin förestående resa till fjärran land. Då börjar Flash att gräva i jorden ........

En härligt magisk bok om två flickor i två tider, om längtan och saknaden efter en älskad far, om hur olika vi handskas med sorg och rädsla och om hur drömmarna kan hjälpa oss tro på fantasins möjligheter.

Småbarnsböcker

2010-03-05T15:07:00.002+01:00

Jag har en 2-åring och en 4-åring här hemma som precis börjat upptäcka det här med böcker och läsning. 4-åringen har väll varit intresserad ett tag men 2-åringen har blivit som tokig i böcker på sista tiden. Därför tänkte jag tipsa er som har barn i samma ålder om mina barns favoriter.

Barbro Lindgrens underbara böcker om Max är min minstings absoluta favoriter. Särskilt Max kaka som är en spännande liten historia om när hunden tar Max kaka som han sitter och mumsar på. Språket är barnets eget, korthuggna meningar på två till tre ord och Eva Erikssons bilder är otroligt utrycksfulla och kompletterar texten med känslor och upplevelser. Denna bok har gjort att min son säger "Max kaka" så fort han vill läsa en bok oberoende av vilken bok det verkligen är. Jag överdriver inte om jag säger att vi läst den minst hundra gånger. Min egen favorit-Max-bok är Max Dockvagn som handlar om hur Max försöker köra så mycket leksaker som möjligt i sin dockvagn. Det bästa är den avslutande knorren där kakan plötsligt är försvunnen.

Olof och Lena Landström har också skrivit många bra böcker som båda mina småpojkar gillar. Just nu är det Nisses nya mössa som vi läser mest men det finns flera böcker om Nisses samt även böckerna om fåren Bu och Bä. Nisses nya mössa handlar om när Nisse får en mössa med skärm av sin mamma. Han är omåttligt stolt över denna mössa. När det plötsligt börjar ösregna och skärmen blir alldeles mjuk så han inget ser är det nära tragedi. Då är det så skönt att mamma klarar skivan och mössan blir nästan bättre än förut.

Min 4-åring har fått gå med i Kråkes bokklubb och det var ett lyft för honom. Nu vill han inte läsa något annat än Kråkeböcker. Det är förskolläraren Marie Bosson Rydell som har skrivit dessa, nästan överpedagogiska, böcker om Kråke och hans småsyskon Elsa och Lovisa. Den första heter såklart Kråkes förskola och handlar om när Kråkes minsta lillasyster ska börja på förskolan. Jag gillar dem för att de är så genomtänkta ur genusperspektiv. Det är inte så vanligt. Dessutom älskar min 4-åring dem.

När man läst alla Kråkeböcker får jag faktiskt läsa två andra också. Den första är min personliga favorit av 4-åringens böcker och ett fynd från senaste bokmässan. Det är Sylviane Donnio och Dorothée de Monfreids Jag vill hellre äta ett barn. Ett otroligt rolig berättelse om krokodilen Akilles som ledsnar på att bara äta bananer, han vill äta ett barn. Föräldrarna blir mot förmodan förtvivlade och försöker på alla sätt få honom att äta något annat. Första gången skrattade jag nästan så jag grät när jag läste den här och sedan har jag använt den i flera sagostunder. Den brukar vara uppskattad av flera än mig.

Den andra boken är Werner Holzwarth och Wolf Erlbruchs Det var det fräckaste.

Detta är också en kul bok om en mullvad som får bajs i huvudet. Det gör honom naturligtvis mycket upprörd och eftersom han är så närsynt såg han inte vem det var. Därför ger han sig ut på jakt efter den skyldige. Mycket rolig för små barn i bajsåldern och även denna har jag använt på flera sagostunder.

En bok som båda två gillar är boken Traktorer av Paul Stickland. Den är som en pekbok med bilder på olika typer av traktorer med lite text om vad de gör och vilka maskiner man kan koppla på. Den gillar de att sitta och titta i utan mig vilket kan vara skönt strax innan de ska sova.

Pop och pappa klär på sig av Bosse Löthén och Erika Kovanen är också en jätterolig bok på rim, vilket gör den extra rolig. Pop och pappa ska ta på sig och gå ut och rimmar om vart olika klädesplagg skall vara. Efter att ha läst den här en gång fick jag sedan höra "vart har man kalsippen, på nästippen, är du inte vaken, den har man ju om baken" hela kvällen. En mycket uppskattad bok som 4-åringen fick på bokkalas på biblioteket i höstas. Han är otroligt stolt över att ha fått en egen bok.

Sist men inte minst tar jag med Mamma Mu gungar som helt otippat blev favoritjulklappen i hård konkurrens med traktorer, bilar och kläder. Med hjälp av sin gode vän Kråkan hänger Mamma Mu upp en gunga i skogen som hon lär sig gunga på. Mitt i allt gungande dyker bonden upp på sin traktor så det blir huvuddyk in bakom ett träd. Mycket spänning av Jujja och Tomas Wieslander och fantastiskt roliga bilder av Sven Nordqvist.

Mer än ögat ser, Under din hud av Melissa Marr

2010-03-01T13:17:00.004+01:00

Ständigt på jakt efter alternativ till Twilightböckerna... Här kommer två fullgoda alternativ:

Om "oknytt". Det låter gulligt men wo-åow - akta er! Den här världen, med dess hov (Sommarhovet, Vinterhovet, Mörkerhovet m fl) av varelser, regenter som gör allt för att deras undersåtar ska må gott, artighet och ålderdomliga seder - den är inte lätt att tas med! Det upptäcker i den första boken (Mer än ögat ser) Aislinn, som av Sommarkungen utsetts till hans nästa Sommardrottning oavsett om hon vill det eller inte (kampen mellan ont och gott, sommar och vinter). I den andra boken (Under din hud) är det Leslie, som grymt utnyttjas av Irial, den gentemannamässige regenten av Mörkerhovet, genom ett blodbyte som hon går med på genom att beställa en tatuering...

Oknytt och dödliga, vi har parallella världar. Alla varelser i den andra världen är opålitliga, de lyder bara under sina egna lagar och regler. Däremot går de aldrig in i vår värld - om det inte är för sina egna angelägna syften. Det spelar ingen roll om det är sommarhov eller mörkerhov, i den andra världen är dess anhängare mer obehagliga men ändå bundna till dessa urgamla seder.

Och om man läst Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke: här återkommer all kunskap om alver och deras bruiger, ljus- och mörkerväsen, bergtagna människor och så vidare. Det var kul läsning, och en befrielse att det inte handlade om vampyrer utan om urgammal folktro som aktualiserats.

I båda böckerna av Marr är Aislinn och Leslie i början frustrerade av tvånget. Det är nämligen så att även människor inte har något val, när de väl blivit utvalda, det är som en naturlag. De måste lyda naturens lag (även om dessa lagar inte hör hemma i vår värld). Däremot, mot alla odds, väljer de att göra sin egen grej av situationen, till deras egen fördel. De förhandlar med de varelser som introducerat dem i de olika hoven och ser till att få det bästa av två världar.

Lo Fridlyst av Minna Lindeberg och Linda Bondestam

2010-02-28T20:58:00.000+01:00

Oh, vad jag blir lycklig när jag får hålla en bra bilderbok i min hand. Lo Fridlyst är precis en sådan bok som får det att spralla till inuti mig. Genast måste jag ringa barnbarnens pappa och säga: Läs den för mina älsklingar!

Lo är en liten missförstådd strulunge på Ugglans nattdagis. Han har vassa tänder och är lite farligt bråkig så han skrämmer de andra barnen. Man får hålla sig lite på avstånd. Men snart förstår vi - och barnen - särskilt lille Edvin -att Lo också är en mjuk och varm och kännande liten krabat. Det förstår också Gittan Uggla. Hon är klok och en viktig vuxen i denna dråpliga och träffsäkra skildring om konflikter mellan barn.

På kvällen samlas de övernattande småttingarna runt elden och filosoferar över alltings storhet. "Vad är det man ser när man blundar? undrar Conny. Är det samma mörker som finns i rymden kring stjärnorna?" Lite rädda undrar de om de kommer att hitta hem i mörkret. Men Lo bedyrar att han både skall skydda sina vänner och vakta elden. Med stor ömhet har Minna Lindberg skrivit text och Linda Bondestam illustrerat med ett bildspråk som breder ut sig över sidorna med krumsprång och färg. Deras förra bok - I en grop i Kalahari - var lika ljuvlig. Mer böcker önskas av detta par!

Läs recension i Svd!

Linda Bondestams hemsida!

Ingen ser dig av Anna Knutsson Knutsson och Ann-Christine Magnusson

2010-02-20T18:36:00.000+01:00

Hur trist kan det va? När man helst vill åka till kompisen i Skåne och i stället hamnar på överlevnadsläger med sommarfritids?

Mira är butter i inledningen till den här lättlästa och täta thrillern om ett gäng som följer fritidsledaren Kenneth till Kilsbergen. Början av boken smyger sig på en bakifrån. Man anar att det kommer att hända något. Tänk bara! Att sova i vindskydd mitt i skogen. Dessutom har de fått veta att några fångar är på rymmen från Kumla-anstalten som inte ligger långt från platsen där de skall slå upp sitt vildmarksläger.

Innan de går i säng första natten berättar dessutom Kenneth en riktigt ruskig sann spökhistoria. Hur lätt är det att somna då? Spänningen stegras till slut när Kenneth plötsligt bara är borta. Till slut måste barnen själva försöka ta sig till bebodda trakter vilket inte visar sig vara så lätt.

Spännande och läskigt för barn från 10 år. Anna och Ann-Christine har skrivit boken ihop. De har jobbat med mycket annat, TV, teater. Läs intervjun på Rabén & Sjögrens hemsida så får ni veta mer. Hoppas de skriver fler böcker!

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl

2010-02-17T18:11:00.000+01:00

Ellen Key känner vi bäst som författare under en brytningstid för kvinnan, barnet, familjen. Hennes bok Barnens århundrade är tillsammans med Livslinjer hennes mest kända. Men hur levde privatpersonen Ellen i Stockholm i slutet av 1800 och under 1900-talets inledande decennier?

När Ellen Key gick ur tiden föddes min pappa - 1926. Så nära i tid - ändå avlägset. Kvinnor hade för bara några år sedan fått rösträtt. En ny tid stod för dörren - men också ett nytt krig. Ellen Key var en feminist på kant med feminismen. Hon värnade moderskapet till förmån för barnen och kom så att bli kontroversiell inom kvinnorörelsen. Hon hyllade kärleken i äktenskapet. Paradoxen var att hon själv varken fick några barn eller fick uppleva tvåsamheten.

Anneli Jordahl har skrivit en annorlunda bok - en fiktiv roman byggd på autentisk grund. Några få bevarade brev mellan Ellen och den 15 år äldre 4-barnspappan Urban von Feilitzen. Det är rörande, gripande och medryckande. Jordahl skriver i tredje person och språket känns inte ålderdomligt men har ändå en språkdräkt som ger tidsanda. Vi följer Ellen under flera årtionden och rörs och upprörs över hur vänskapen, kärleken, leken, det intellektuella samtalet, hoppet och förtvivlan avlöser varandra genom deras brevväxling. I bakgrunden rör sig den tidens kända - Strindberg, Heidenstam, Leffler, Benedictsson,Brandes m fl.

I bokens senare del är det den åldrade Ellen vi följer till det hus, Strand, hon låter bygga åt sig. Där lever hon sina sista år med den älskade hunden Wild och hushållerskan som en dag kommer vandrande, Malin Blomsterberg. Det är Malin som kallar Ellen för "matte" och plötsligt får titeln ett annat innehåll - från ett uttryck för en kärlekstörstande Ellen till en beundrande Malin.

Jag läser boken för det den är - en skönlitterär fiction - men Ellen Keys liv var säkert ett liv i ensamhet trots alla bildade och litterära vänner. Kanske snuddar Jordahl vid en udd av sanning. Det livet blir utan uppväxande barn vid sin sida och utan att få dela livet med en älskad partner. Inte alldeles säkert ett sämre liv men ett annorlunda. De fragment av brev som finns i verkligheten (på KB enligt gogling på nätet) ger en aning om detta.

En finstämd och välskriven bok som i alla fall för mig ger en öm och mer vemodig bild av människan Ellen Key.

Min första världssensation av Anna-Lena Hedman

2010-02-14T19:35:00.010+01:00

Det kan inte hjälpas att jag känner Anna-Lena och att hon är en av oss på bloggen. Hon HAR faktiskt skrivit en sån fantastiskt rolig och bra bok så jag måste berätta om den.

Hela historien utspelar sig i Istermyrträsk, byn som Gud glömde (och hela tiden ser jag för mig min lilla hemby Bullmark). För det är precis i ett sådant litet samhälle - där alla känner alla - som Matilda, kallad Abbe, bor när hon hälsar på mormor och morfar. Till vardags bor hon med mamma i Umeå. Men berättaren som är Abbe själv befinner sig precis när hon berättar hela Istermyrträsk-historien på en lyxkryssning som mamma vunnit. Det är lite tråkigt med lyxkryssningar och Abbe berättar in i mammas mobil allt som hände "förra sommaren" när Abbe och kompisarna Nadja och Antón försökte slå någon av alla märkliga rekord som finns i Guinness rekordbok som att stoppa munnen full med sugrör eller varför inte kolla hur många tändstickor man kan stoppa in i näsan. Att det kommer att bli en världssensation i byn börjar vi tidigt ana.

Det är en rolig och fartfylld historia. Mormor jobbar på biblioteket och morfar, ja han är bl a en riktig "vedgubbe" som pratar en frejdig västerbottniska (anar Umebondskan ..... ) I byn finns också en hel massa andra figurer som vartefter inlemmas i historien. Där finns Tjejen-som-tydligen-gillar-svart, arga gubblandslaget och Krut-Kalle , stackarn, som inte får in veden i tid för han har alldeles för ont i ryggen. Och där finns Roger med sina polisonger, Roger som är en omtyckt ex-sambo till Abbes mamma.

Men där finns också lite mer besvärliga figurer, som kan få det mest idylliska sommarlov att mörkna i kanterna, som t ex Christoffer Ågren och de två Jennyarna K och L. Och på båten finns dessutom den flirtige tysken Günter.

Så sätter alla rekordförsöken igång för att slutligen hamna i den stora trippel-idén och jag ler gott. Det känns skönt med en bok som är fylld med värme och goda skratt. För den skull är den inte sirapssöt - livet är inte bara solsken i Istermyrträsk som sagt var.

Jag hoppas innerligt att det här inte är den enda gången vi får stifta bekantskap med Abbe och hennes familj och vänner. Vi saknar historier som barn här uppe i norr kan identifiera sig med. Det finns inte så många men här är en riktig högläsningspärla.

Jag vill ju inte vara en sämre vedstaplerska än Istermyrträskborna så ett bildbevis är på sin plats. Här är det Hjoggböleveden som skall in.

I det här trädet - Kieri och Nilsson

2010-02-11T07:15:00.002+01:00

Alltså. Det bästa av två världar. Den här boken var helt sjukt bra. Låt mig slippa gå in på analys och motiveringar. Jag läste den som så:

Nilsson har skrivit avsnitten om Vilsenpojken. Kieri har skrivit kapitlen om Fågelflickan. Och redan då var den fantastiskt bra. Eftersom jag bara fått en mkt kort redogörelse för sättet den är skriven på av min kollega, visst jag alltså inte.

Att det var TVÄRTOM. Kieri=Vilsenpojken. Nilsson=Fågelflickan.

Det gjorde det hela ännu mycket mer.

Läsåret 2009

2010-02-10T13:27:00.002+01:00

Det blev inte lika många lästa böcker detta år men jag är ändå nöjd. Det blev många bra.

Den första jag kommer att tänka på är Rajaa Alsaneas Flickorna från Riyadh. Den handlar om fyra väninnor som bor i Riyadh. De är väldigt frigjorda samtidigt som traditionen smyger sig på och krymper utrymmet för dem. Deras längtan efter kärlek är ganska problematiskt i Saudiarabien där samhället styrs av gamla traditioner och religiösa regler. Det blir en balansgång mellan det moderna västerländska och de traditionsbundna männen. Det är frmaförallt detta som är så bra i boken och som jag gillar så mycket. De är nära och man känner deras vanmakt, frustration och längtan. En mycket intressant och levande bild av kvinnors situation i en annan kultur. Det är ingen större skillnad på "dem" och "oss".

Joyce Carol Oates Mörkt vatten är nästa jag kommer att tänka på. Den har jag

återkommit till många gånger under året i tankarna. Den handlar om en ung kvinna

som lämnas att dö i en bil som kört av vägen ner i en flod. Föraren lyckas ta sig ur bilen men kommer inte till kvinnans undsättning. Detta är inte bara ett rent moraliskt och mänskligt problem för han är senator och det läcker naturligtvis ut. Men det är inte det som är mest gripande utan det är skildringen av kvinnans tankar medan hon håller på att drunkna. Det är inte så ångestfyllt som man skulle kunnat tänka sig utan hon är säker på att bli räddad ända till slutet. Detta gör senatorns svek än värre och boken är otroligt gripande och lämnar tydliga spår. En extra "krydda" är att händelsen har verkligt ursprung som Oates har spunnit vidare på. Den bästa jag läst på länge.

En annan riktig favorit är Ewa Christina Johanssons Silverhäxan. Den läste jag till ett spökhistoriebokprat och det är verkligen en riktig spökis som kryper upp efter ryggraden. Hon lyskades verkligen skrämma mig. Den handlar om My som på jullovet åker till sina storasystrars gemensamma hus på landet. Huset är ett gammalt ruckel och på natten vaknar My av att någon går uppe på vinden. På morgonen då det visar sig att det inte var någon av systrarna går My upp på vinden för att se vad det kan ha varit. Då hittar hon en gammal koffert och i den en ring och ett brev. Brevet är skrivet av Agate 1805 efter att hon blivit instängd på vinden av Silverhäxan som vill ha tillbaka sin ring för att få tillbaka sin makt. Nu har My ringen och konstiga saker börjar hända och My ligger riktigt farligt till.

Jag såg också till att få med en gammal favorit på det där bokpratet, Maria Gripes

Agnes Cecilia. Den handlar om Nora som är 15 år. Hon bor hos fastern och hennes familj efter att föräldrarna omkommit i en olycka när Nora var liten. Nora känner sig ofta lite utanför i familjen trots att alla är snälla och omtänksamma och storebrodern Dag är hennes bästa vän. En dag flyttar de till ny lägenhet och Nora känner sig äntligen som hemma. Samtidigt börjar det hända Nora en massa märkliga saker, en klocka som går baklänges, steg som hörs trots att Nora är ensam, en bok som trillar ur bokhyllan av sig själv. Nora börjar nysta i vilka som bott i lägenheten för länge sedan och då händer fler märkliga saker. Mycket mystik och historia. Noras historia nystas upp på ett spännande och intressant sätt. Jag vill stanna kvar i den där lägenheten ett tag till i Noras sällskap.

På grund av bokpratet blev det flera lästa spökisar än någonsin för mig. Det är annars en genre jag undviker eftersom jag är lättskrämd och mörkrädd. Trots det så hittade jag ännu en favorit bland dessa böcker, Lena Ollmark och Mats Wänblads Kapten Svarteks grav. Karl bor hos sin morfar i krabbsjögrund medans mamman jobbar på ett forskningsfartyg långt ute till havs. Han är bästis med Sara som blivit utsedd att spela huvudrollen i byns lokala nyårspjäsen. Den är omgärdad av en massa kusliga myter och Karl märker på Sara att det ligger en hel del sanning i myterna. Tillsammans måste de stoppa förbannelsen över pjäsen. Det blir både otäckt och farligt för dem. Det jag gillar bäst med deras böcker är alla små spökhitorier som finns med och fyller ut och nästlar sig in i ramberättelsen. Dessutom är de spökiga och otäcka på en lagom nivå för min del.

2009 bjöd också på ännu en Roslund och Hellström, Tre sekunder. De är mina

favoritförfattare så jag har läst allt av dem. Deras böcker är välskrivna, trovärdiga och en riktigt bra historier med stark samhällskritik utan att vara gnälliga. Så även denna gång. Den här handlar om Piet Hoffman, en före detta kriminell som numera arbetar som infiltratör hos polisen. Han har infiltrerat den polska maffian som ger honom i uppdrag att ta sig in i ett svenskt fängelse för att ta över narkotikahandeln där. Detta gör han med polisens hjälp men han råkar skjuta en person och helt plötsligt har han kriminalkommissarie Evert Grens efter sig, vilket är problematiskt både för polisgruppen som har hand om honom och för honom själv. Blir han avslöjad är han död. Det är otroligt intressant och spännande och går verkligen inte lägga från sig förrän boken är slut. Varje bok av denna duo tar upp ett samhällsproblem i detalj utifrån alla vinklar och det blir väldigt trovärdigt och fantastiskt spännande.

Michelle Paver kom också detta år ut med en ny del i serien Vargbröder: Ondskans schaman. Thiazzi, ekschaman och själslukare, är tillbaka. Han dödar Toraks vän Bale och tar eldopalen. Förlusten av Bale gör Torak galen av sorg eftersom han känner skuld i Bales död. Torak ger sig av efter Thiazzi för att hämnas. Renn och Finn-Kedin följer efter för att hålla ett öga på Torak och det är tur. Thiazzi vet att Torak är efter honom och gillrar en fälla som Finn-Kedinn nästan går åt i. Toraks sorg över Bale gör att han utsätter både sig själv och sina vänner för stor fara och det upptäcker han för sent. Än en gång briljerar Michelle Paver med sin förmåga att berätta en bra historia och hon har gjort ordentlig research för man känner historiens och ursprungets vingslag. Helt otroligt bra.

Sist men inte minst en bok ur en helt annan genre, biografier. Claudine Monteils

Söndagar med Simone handlar om om Claudine som ung kvinna kom att ingå i Simone de Beauvoirs feministiska grupp MLF. Varje söndag träffas de hemma hos Simone och diskuterar olika feministiska problem i samhället. De blir nära vänner och börjar så småningom arbeta hårt och aktivt för att förändra franska kvinnors förutsättningar, möjligheter och vardag. Det som är extra härligt är att de lyckas väldigt bra. Det blir ett nära och kärleksfullt porträtt som Claudine gör av sin idol som blev hennes vän. Jag blir varm och glad och önskar att jag hade fått vara med och att dagens tjejer och kvinnor skulle få upp ögonen och orka kämpa och engagera sig istället för att ta allting för givet och tro att allt varar för evigt. En väldigt inspirerande och härlig bok.

Det var mina godbitar. Nu är det nytt år och nya böcker. Det blir ju en del gamla också förstås. Jag har börjat och det ser lovande ut. Gott nytt läsår!

Jag har älskat dig så länge Regi: Philippe Claudel

2010-02-05T21:20:00.012+01:00

Jag glömmer aldrig Kristin Scott Thomas i slutscenen av filmen Den engelska patienten - en av mina favoritfilmer, filmad efter Michael Ondaatjes roman med samma namn. Och vad jag grät! Då, och nu - när jag återser henne igen.

Jag har älskat dig så länge är en fransk film av Philippe Claudel som handlar om Juliette, spelad av Thomas, i vilket som måste vara en av hennes bästa rolltolkningar. Juliette har i filmens början precis blivit hämtad av sin betydligt yngre syster Léa (Elsa Zylberstein) på flygplatsen. Hon har precis kommit ut från fängelset där hon suttit i 15 år. Hon och systern har nästan inte haft någon kontakt alls sen den bröts då lillasystern fortfarande var ett litet barn. Systern lever nu ett lyckligt familjeliv med man och två adopterade barn och har erbjudit systern att få bo hemma hos dem tills hon ordnat allt praktiskt med jobb och bostad.

Men direkt möter Juliette alla de svårigheter som det innebär att rehabiliteras och återföras till ett samhälle och en familj man inte varit delaktig i under så många år. Dessutom är hon skör, fylld av en stor sorg och innesluten i sig själv. Förtvivlat försöker den yngre systern förstå och osjälviskt ställa upp på systern, trots att hennes man tydligt visar sin antipati, de små flickorna frågar och den övriga släkten undrar.

Filmen pendar mellan vardagsscener och olika möten Juliette har - med att söka jobb, träffa sin övervakare, socialtjänsten, en älskare mm. Sakta sakta närmar sig de två systrarna varandra tills inga barriärer längre finns mellan dem utan bara den nakna smärtsamma sanningen.

Thomas rolltolkning är helt suverän. Hennes ansikte genomgår subtila förändringar vartefter att handlingen fortskrider och Juliette låser upp sitt stängda inre. Otroligt bra. Men ha näsdukarna framme!

Filmen har fått lysande recensioner överlag och blivit nominerad till två Golden Globe mm.

En välsignelse av Toni Morrison

2010-02-01T15:46:00.002+01:00

Så sorgsen jag kände mig när jag läst Toni Morrisons bok En välsignelse - samtidigt så lycklig. Sorgsen över handlingens obegripliga mörker - lycklig över språket och kraften i de människor hon skildrar.

Handlingen utspelar sig i slutet på 1600-talet och platsen är Virginia. Det är en omvälvande tid i Nordamerika, i det som till slut skall formas till de förenta staterna, en stormakt i världen. Nybyggare från hela Europa samlas i samhällen och sprider ut sig på enskilda ensliga platser. Det är ett hårt liv. Många kommer från fattiga förhållanden för att söka lyckan och en ny tillvaro - överresorna är vådliga, långa med många umbäranden - detta är ju på segelfartygens tid. Tillvaron i det nya landet är hård.

Men detta är också en tid för lidande för den inhemska befolkningen, indianerna, som ser sina marker bli förrödda, byar brännas, familjer splittras, kulturer trasas sönder. Hit kommer också de som inte beträder ett hoppets land eller som med sina generationsdjupa rötter har något att kämpa för - nämligen slavar från Afrika - från de olika kolonierna. De har inget värde annat än som handelsvara, ingen framtid, inget att återkomma till. De behandlas värre än djur och det är en skakande läsning om både infångande, slavmarknader, överresor och försäljning. Detta är vid sidan av förintelsen och andra humana övergrepp mänsklighetens stora skam.

Toni Morrison förenar dessa olika grupper i fyra kvinnor. Nybyggarhustrun Rebekka, indiankvinnan Lina, blandrasflickan Sorg och den unga slavflickan Florens. De sammanförs av ödet på Jacob Vaarks farm, en man som trots allt är emot slaveriet. Men Jacob dukar under för sjukdom och kvar finns kvinnorna och när även husmor Rebekka insjuknar förstår de övriga att de är helt rättslösa om även hon går bort.

" Ingen av dem kunde ärva, ingen tillhörde någon kyrka eller stod upptecknad i deras böcker. Kvinnor utan lagliga rättigheter, de skulle bli inkräktare och ockupanter om de stannade kvar efter Fruns död, de kunde säljas, hyras ut, bli överfallna, bortförda, drivas i landsflykt. "

Toni Morrison skriver på en tät, vacker och obarmhärtig prosa om sina anfäders liv på den amerikanska kontinenten. Hennes författargärning är att skriva de svartas historia och den här romanen är utmärkt att läsa innan man läser hennes stora roman Älskade. Hon fick nobelpriset 1993 och förtjänas att läsas om och om igen. Den här boken borde vara obligatorisk i skolans högstadium.

Alla kvinnorna bär på en historia som var för sig är djupt gripande och romanens lilla Florens, som är den genom vars ögon vi får uppleva världen, räddas i den starkaste form av kärlek man kan tänka sig - den att osjälviskt avstå från det man skattar mest i livet för att skänka hopp om frihet.

TV- och dataspel

2010-01-28T19:37:00.013+01:00

Lego Batman - the videogame

Det har tillverkats ett antal spel knutna till lego. Spelen finns till de flesta konsoler. Det är inte särskilt stor skillnad på spelen konsolerna emellan varför denna recension kan kopplas till alla konsoler som spelet är tillgängligt för. ”Legospelen” har hängt med i ett antal år och många har säkerligen tävlat i Lego Racer (ett bilspel) mot sina barn. ”Lego starwars” var dock det första ”legospelet” som kunde kopplas till en känd filmserie. Spelet blev oerhört populärt, bland såväl barn som vuxna då det lanserades, och uppföljaren blev sålunda lika (om än mer) populär än sin föregångare. Därefter kom ”Lego Indiana Jones” och nu senast ”Lego Batman”. För närvarande spelar jag Lego Batman på X-box 360. Jag har lika roligt som när jag spelade ”Lego Starwars” på Wii. Det är ett ständigt klurande, logiskt tänkande och krav på skärpta sinnen uppblandat med irritation då man inte förstår vad som faktiskt skall göras för att klara uppdragen. När man inte begriper innehållet i spelet rekommenderas att ta hjälp av de yngre spelarna. Då min son har övergått till mer avancerade spel än ”lego-spelen” har jag alltid en god väns sjuårige son att rådfråga. Jag har mycket svårt att begripa att denne lille man har klarat av spelen till 100 % samtidigt som jag själv inte verkar ha en chans att fixa detsamma. Spelen utmanar alla sinnen. Tänk logiskt, var smart, var snabb!!! Visst dödar man fienden i legospelen, precis som i många andra spel, men det sker på ett ”gulligare” vis. Legogubbarna trillar ihop i små legohögar för att återuppstå en stund senare. Personligen skulle jag som spelare helst slippa dessa legomotståndare då jag anser att finurligheterna och kraven på spelarens logiska tänkande räcker för en heltäckande spelkänsla. Tilläggas bör även att spelen kan spelas av två spelare samtidigt där ett fungerande samarbete krävs för att nå vidare i äventyret. För de som aldrig har testat TV-spel förut är mitt råd: prova något av legospelen! De kan stundom liknas vid att lösa korsord. Gnugga geniknölarna och kör!

Tema: Vinter - snö och is

2010-01-24T17:08:00.030+01:00

Idag var det lagom minus 5 grader - efter en riktig vargavinter (i dubbel bemärkelse) - när 6 av 8 i vår eminenta litteraturgrupp träffades på café Schmäck för att berätta vad vi läst under temat "Vinter - snö och is". Som vanligt mysigt bullrigt och supergott fikabröd som alltid på Schmäck.
(Foto: Lövöudden Vicky)

Vad vore mer lämpligt att ta upp om inte Mumintrollen och dessutom av vår bibliotekarie/bildlärare Hilda. Hon läste högt ur ett skamfilat och kärleksfullt läst gammalt seriealbum från egna samlingar - Den farliga vintern. - Herr Brisks har svårigheter med tävlingsmomentet i skidåkningskonsten men när muminfigurerna slår sina kloka huvuden ihop löser sig allt. I Tove Janssons Trollvinter finns också den klassiska berättelsen när Mumintrollet vaknar och finner att hela världen försvunnit. Vi får vara med om hur ett mumintroll upplever vintern (de ligger ju annars i ide som alla vet). Dagens DN (24/1 2010) hade dagen till ära en stort uppslagen artikel om Tove Jansson och muminvärlden och en alldeles ny samlingsvolym, Stora boken om Mumin, har kommit ut under 2008. Underbart, melankoliskt, filosofiskt och tänkvärt. En modern klassiker.

Hilda avslutade med att visa en privat bok av konstnären Lars Lerin - Snö - med underbara akvareller från Lofoten. Han har ju gett ut många böcker att bara njuta av och precis i höst kom hans personliga bok En liten konstnär om uppväxten i Munkfors och hans vidare utveckling - i livet och som konstnär ut.

Friluftsälskande Anna presenterade en bok av David Lagercrantz, Himmel över Everest. Lagercrantz blev ju väldigt känd med sin bok om Göran Kropps bestigning av Mount Everest 1997. Hans intresse för bergsmassivet har fortsatt och beslutet att skriva en roman om den katastrof som hände 1996 blev ovanstående bok. Anna berättade om en spännande och dramatisk bok samtidigt som den sätter fingret på den rovdrift som naturens äventyrare och lycksökare gör sig skyldiga till när de blir besatta av att utmana naturkrafterna. Många som bestiger berget köper sina platser och är många gånger långt ifrån erfarna alpinister. Anna har själv siktet inställt på Kebnekaise.

Boken handlar om ett gäng svenskar och italienare som vill få en kick av att nå toppen - trots att det många gånger - om man lyckas - enbart fyller en med tomhet. Sen då? Boken handlar inte bara om naturens krafter och de dramatiska händelserna utan även mycket om de täta och nära relationer man får på berget. Alla måste lita på varandra - man har bokstavligen varandras liv i sina händer - såväl klättrare som guider.

I samband med att vi diskuterade bergsklättring tipsade Vicky om en film hon sett rätt nyligen - North Face - som handlar om några unga tyska klättrare som under Hitlers inledande skede, 1936, försöker ta sig uppför den berömda och beryktade alpväggen Eiger. Hitler ville i propagandasyfte att det skulle vara tyskar som lyckades med bedriften inför OS i Berlin. En film med oerhört starka scener där man verkligen känner att man fryser fast man sitter i soffan.

Ingrid hade valt en deckare. Arnaldur Indridasons bok Vinterstaden hade flera av oss läst och vi höll med om att hans deckare är både välskrivna och spännande och dessutom skildrar de Island, dess natur och människor på ett bra sätt - ofta kargt, kallt och ödsligt. Huvudfiguren, kommisarie Erlendur Sveinsson är likaså han en enslig och karg figur. I den här deckaren hittas inledningsvis ett lik efter en ung färgad pojke. Detta leder vidare till såväl rasism och övergrepp och när även den döde pojkens bror försvinner tätnar mystiken. I ett vintrigt Reykjavik letar Erlendur alltmer desperat efter att lösa mordfallet samtidigt som han slåss med minnen från sin egen barndom. Det blåser även idag kalla vindar över Island i finanskrisens spår enades vi om.

1997 kom Agneta Pleijel ut med den lilla kortromanen En vinter i Stockholm.
Anna-Lena hade läst och berättade om en liten pärla med ett poetiskt språk, fragmentariskt berättad om ett kallt och mörkt vinter-Stockholm. Den handlar om en kvinna som övergiven av sin älskade söker sig både inåt och bakåt i tiden. I Madrid blir hon spådd att äktenskapet är över och att en ny kärlek kan beredas henne. Hon reser hem fylld av nya tankar. I hundra dagar skriver hon - om nuet och det förgångna - men på väg.

Anna-Lena tipsade även om en väldigt bra bok i norrländsk vintrig miljö för ungdomar - Mikael Engströms starka roman Isdraken. Gripande och otroligt bra om en tonårskille - Mik - som skickas från sin alkoholiserade farsa i Stockholm till Norrland. En mörk bok om fosterhem men om en pojke som bär på ett inre ljus som gör honom till överlevare.

Anna-Lena hade även med sig sin egen alldeles färska nyutkomna barnbok - Min första världssensation. Vi är mycket stolta att vi har både konstnärer och författare i vår lilla litteraturgrupp. Vi återkommer till hennes bok så fort vi läst den - den är rykande färsk.

Vi fick också med en nobelpristagare. Helen hade börjat läsa Orhan Pamuks bok Snö. Poeten Ka har levt i många år i exil i Tyskland. Nu har han återvänt till sitt forna hemland och till hemstaden Kars - dels för att återse en gammal kärlek, dels för att som journalist skriva om den våg av självmord som drabbat muslimska flickor. Vädret är hårt och staden blir helt insnöad. Ka ställs inför både starka känslomässiga frågor men boken skildrar även de politiska förvecklingar som även idag gör Turkiet till ett ifrågasatt land ur flera perspektiv. Självklart ledde detta till att romanen blev hårt kritiserad i Turkiet när den kom ut. En mycket välförtjänt och spännande nobelpristagare.

Själv (Vicky) hade jag läst en ny spännande författare, Stef Penney som debuterat med en roman, I vargars följe, som verkligen utspelar sig i snö och kyla. Kanada 1867 är skådeplatsen för ett drama i små utposter i den oändligt stora kanadensiska vildmarken bland nybyggare, pälsjägare och indianer. Familjen Ross har för länge sen tagit hand om en pojke (som de vid allra första anblicken tar för en flicka), Francis. Pojken växer upp i det lilla nybyggarsamhället Dove River. En dag hittar Francis mor en av byinnevånarna, en ensamvarg vid namn Laurent, brutalt mördad. I samma veva försvinner Francis och naturligtvis blir han misstänkt för dådet. Men modern som är fast besluten att bevisa sonens oskuld och samtidigt försöka finna rätt på honom beger sig rakt ut i Kanadas vildmark med en pälsjägare, Parker, med minst sagt dåligt rykte. Men i deras spår följer även några utsända från kompaniet i Fort Edgar. Vem är den skyldige? Vart leder spåren?

Romanen är inte i huvudsak en deckargåta utan det är snarare så att mordet öppnar dörrar till det förflutna, till hemligheter och samband som efter hand uppdagas. Flera parallellhandlingar bidrar till att berättarväven kompliceras. Det är i mötet med alla dessa märkliga och modiga människor och gripande människoröden som trotsade Kanadas vilda natur som berättelsen växer till en mäktig och spännande läsupplevelse och ett helt oväntat slut. En äventyrsroman!

Jag hade även läst Jenny Diskis bok På tunn is - en resa till Antarktis. Jag fullkomligt älskar hennes reseböcker - som både är dokumentära reseberättelser om möten men också berättelser om Jenny Diskis inre resor. Hennes liv är som en roman bara det - hon har vistats på mentalsjukhus redan som ung flicka, övergivits av sin mor och förlorat sin far tidigt. I sitt författarskap beskriver hon öppet sitt liv och hela tiden viktar hon sina upplevelser mot det egna livets frågor och borrar i sina minnen.

I just den här boken hade jag en dubbel upplevelse av hennes resa. Hon bestämmer sig för att åka till Antarktis - hon behöver det vita oändligt tomma för att känna igen sig i sjukhusets renhet. Via Buenos Aires reser hon till "världens ände", den lilla staden Ushuaia i Eldslandet. Det är när jag kommer dit i boken som jag tänker på min egen son och hans flickvän som bott i staden och vandrat runt i bergen och på glaciärerna i denna världens vita utpost. Det var läckert att tänka på - att de varit just där.

Nåväl, Jenny ger sig iväg på ett fartyg med destination Antarktis. Blandat med möten med de andra passagerarna och själva båtresan, samt de stopp de gör på det antarktiska fastlandet djupdyker hon i den egna svåra barndomen. Både hennes bok om en resa som bl a går i norra Sverige ovan polcirkeln - Den motvilliga resenären och den om hennes tågresor i USA - Främling på tåg rekommenderas varmt.

Avslutningsvis har jag påbörjat H P Lovecrafts antarktisroman - det som skall vara hans krona på verket och enda egentliga roman - Vid vansinnets berg - som handlar om en expedition till Antarktis där man upptäcker den mest fasansfulla mardröm bland ismassorna. Återkommer om den och hans övriga böcker i ett senare inlägg.

Ja, det blev många boktips om vinter, snö, is och kyla. Nästa gång skall vi avhandla det motsatta. Sol, hetta och värme! Vad månde .......

(Fotot på Jonathan i Ushuaia är taget av Camilla Gunnarsson)

Släpp inte taget av Harlan Coben och Hollywood Station av Joseph Wambaugh

2010-01-21T17:47:00.004+01:00

Det man inte vet mår man inte dåligt av säger ett talesätt. Kanske något som passar tonårsföräldrar att fundera över.

Jag har aldrig läst någon Coben-deckare förrut men när nu denna titel fanns på Mp3 och Reine Brynolfsson var uppläsare så slog jag till. Jag gillar ju lite mer hårdkokta amerikanska deckare typ James Ellroy eller Dennis Lehane men tänkte ändå ge Coben en chans.

Historien utspelar sig i en förort till New York och i centrum står en familj i övre medelklassen (det är ju där allt läskigt brukar hända), pappan läkare - mamman advokat. Mamman är den som ständigt oroar sig för barnen (Jill och Adam) och driver igenom att sätta in ett spionprogram i Adams dator!! Det är ju verkligen att ta i kan man tycka. Han är 16 år och är i inledningen låg - hans kompis Spencer har precis tagit sitt liv. Nu är det party på gång i ett grannhus och föräldrarna anar oråd. Samma kväll försvinner Adam spårlöst och detta blir bokens tema. Föräldrarna letar efter sin son och genom ett virrvarr av förvecklingar kommer de att korsa en massa kriminella spår. Parallellhandlingen handlar om en mycket grym seriemördare - men spåren kommer att korsa varandra.

Boken var spännande i inledningen men i slutet blev den väl skruvad och därmed svår att tro på. Jag vet inte om Coben lyckas lura i mig fler av sina deckare! Men Reine är en bra berättare - han rekommenderas som uppläsare!

Då är Joseph Wambaugh betydligt mer driven. Hans nyss utkomna bok - den första på länge - Hollywood Station - handlar om ett luttrat gäng poliser som håller till just på polisstationen i Hollywood. Det är rätt roligt att läsa om Hollywood från ett annat perspektiv än filmstjärnornas glamorösa liv och boken är full av galna historier - lite som Cops i bokform. Hans böcker lär ju även ha inspirerat till serien Spanarna på Hill Street om ni som har några år på nacken minns den! I polisdistriktet jobbar en lång rad personligheter och aldrig tidigare har jag i en hård snutroman läst om en kvinnlig polis som stannat för att mjölka ur brösten när larmet plötsligt går.

"Budgie hade precis lagt mjölken i frysfacket med kylpåsarna och höll på att knäppa skjortan. Hon stack ner komradion i sitt hölster när Fausto slog upp dörren och vrålade: "Kollega illa ute, Western och Romaine! Är du klar?"

Boken vimlar av rå och fräck humor och polisjargong som verkligen, till skillnad mot Coben, känns äkta. I Hollywood finns det många märkliga människor, knäppgökar, wannabees, B-skådisar på deken och människor från samhällets botten. Vi får följa poliserna både i jobbet och på fritiden. Kvinnorna har som synes ovan börjat ta plats i kåren, vilket inte varit helt vanligt bara för ett tiotal år sedan. Nytt och fräscht. Språklig fröjd. Gillar ni serien Wire är detta definitivt en bok för er!

Joseph Wambaugh har själv jobbat som polis i det ökända LAPD - Los Angeles Police Department i över 14 år, enligt engelska wikipedia, innan hans bana slog in på litteraturens område.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

2010-01-18T17:54:00.009+01:00

För några år sedan läste jag en jättebra biografi över Virginia Woolf, skriven av Nigel Nicolson. Sedan dess har jag tänkt på att läsa hennes böcker och i höstas köpte jag tre av dem.

Den första bok som jag har läst är "Mrs Dalloway", som anses vara hennes mest lättillgängliga bok.
Handlingen utspelar sig under en dag i juni och det som genast fattar tag i en är språket: det är uppbyggt enligt principen stream of consciousness, tankarna flödar fritt bland de olika karaktärerna.

Mrs Dalloway ska förebereda en fest för societen, bl a för att stödja sin man Rickard i hans karriär. Under dagen börjar hon att fundera på sin ungdomskärlek Peter och av en ren slump dyker han plötsligt upp hemma hos henne,efter att ha bott en längre tid i Indien. Karaktärernas tankar går in i varandra och flödar fritt, vi får läsa hur Peter tycker att Clarissa (Mrs Dalloway) har blivit en stel figur och Clarissa i sin tur ser hur Peter har åldrats men ändå har kvar sitt unga sinne. I parken hamnar vi också i tankarna hos paret Smith, där mannen lider av posttraumatiska symptom efter kriget, och hustruns vånda över detta. Tiden för berättelsen är på 20-talet och tankar och känslor efter första världskriget kommer fram hos flera personer. Även en kritik anas, mot societen som har pengar och tänker mest på fester och lever ett mer bekymmerslöst liv.

Det är intressant att läsa boken, både handlingen och språket har en säregen stil.
Nästa bok att läsa blir "Mot fyren".

Den som vill se en filmatisering av Virgina Woolf ska absolut se Timmarna.
En helt underbar film med underbar musik av Philip Glass.
Oväntat i rollen som Virginia Woolf ser vi Nicole Kidman, som med en lösnäsa faktiskt blir otroligt lik henne.

Om stora män som kan göra rätt sak

2010-01-14T16:39:00.002+01:00

The president reads Where the wild things are by Maurice Sendak.

Filter - tidskrift som filtrerar vår tid

2010-01-11T11:32:00.003+01:00

Saknar tidskrifter som Månadsjournalen och POP. Den ena en tidskrift om stort och smått i Svedala, den andra om musik - men bägge med bra journalistik och intressanta teman och supersnygga bilder. Nu försöker jag med Filter - ett läsmagasin för nyfikna.

Det känns trivsamt och bra - väldigt välskrivna artiklar som handlar om det som ligger i tiden. Litet behändigt format - kompakt. Startad 2008 av Offsides gamla chefredaktör och grundare Mattias Göransson. Fått pris som årets tidskrift 2009. Kommer ut med 6 nummer/år.

Tidigare nummer har handlat om Killinggänget, om företaget Acne, om hur Basshunter blev hatobjekt nr 1 för musikkritiker och sen en av våra största musikexporter, grävande reportage om utfiskningen av haven, intervju med Lars von Trier m fl. Väl blandat. Man kör alltid några riktigt långa väl genomarbetade artiklar. I slutet finns Guiden om böcker, film, konst, musik, vetenskap mm. I senaste numret fördjupningsporträtt om allas vår clown Manne af Klintberg - tät och utelämnande om en av våra stora humorister. Ett reportage om skönhetsföretaget som började framgångsrikt men slutade med ekonomisk brottslighet, torpeder och familjesplittring. Stefan Holm vs Patrik Sjöberg och underbart läckert fotoportfolio om och av Patrik Andersson - en av våra okända kända fotografer som fotat presidenter och världsstjärnor.

För prenumeranter även flera gratisföreställningar på bio - men tyvärr oftast bara i storstäderna. Reklamen överkomlig - mycket filmreklam, kläder men även för organisationer som Amnesty, institutioner som Stockholms konsthall etc.

Filters hemsida

Skräckens cirkus

2010-01-09T18:14:00.005+01:00

Darren Shan, författarens namne är också huvudperson i boken, tvingas av sitt goda hjärta att bli vampyrens medhjälpare. Precis så heter också filmen som kommer i februari Cirque du Freak: The Vampire's Assistant

Jag läste den igårkväll (men har haft med den på många bokprat, tipsat många elever om den, ha låtsats ha läst den, jag min bedragare!) och den motsvarade mina förväntningar. Jag undrar varför man ännu inte lärt sig att slå mynt av en kommande film? På mitt bibliotek finns den inte inne, dessutom var det kö på den så jag åkte till mitt närbibliotek där jag hittade den under en hög med andra böcker, helt lös och ledig för att följa med hem till mig och min äldsta dotter. Att hjälpa ungdomar till vetskapen om att det ofta finns en bok bakom en film tycker jag är behjärtansvärt!

Den är lättläst och inte alls särskilt läskig, den är klassad uHce vilket förvånar mig då jag personligen var räddare när jag läste böckerna om Spiderwick (Hcf).

När jag kollat klipp på Youtube ser jag fram emot en mysrysig biokväll med det av mina barn som är gammalt nog att se den. Premiär 26 februari i Sverige.

Andra bou-böcker nyligt filmade som jag ser fram emot:

Alice i Underlandet

och förstås: Till vildingarnas land

Huset med den blinda glasverandan

2010-01-09T13:54:00.002+01:00

Avslutade trilogin om Dina under hösten och började genast att läsa nästa trilogi av den norska författarinnan Herbjorg Wassmo.

"Huset med den blinda glasverandan" är den första boken om flickan Tora som växer upp i en liten fiskeby i Norge strax efter andra världskriget. Tora förstår att det finns en hemlighet runt vem hennes pappa är och under berättelsens framväxt får vi veta att hennes pappa var tysk. Under kriget hade hennes mamma en kärlekshistoria med en tysk och det sågs inte med blida ögon av byfolkningen - Tora är annorlunda och någon som man kan behandla lite hur som helst. I boken får vi följa hennes uppväxt och den hemska styvpappan Henrik som förgriper sig på henne hela tiden och mamman som inte orkar se vad som pågår. Barnets vilja att trots det hemska ändå dölja för modern vad som pågår (mamma har nog med bekymmer) och med otrolig styrka klara av en traumatisk barndom.

Liksom böckerna om Dina får vi även här möta en stark kvinnogestalt - ett offer för folks fördomar och mäns brutalitet. Vi får också möta en stark kvinnogestalt i Toras moster Rakel och man hoppas att hon snart kan berätta för henne vad som pågår i hemmet med styvfadern.

Nästa bok i serien heter " Det stumma rummet" och Toras berättelse fortsätter. förhoppningsvis tar hon sig bort från fiskebyn. Ska genast börja läsa och se vad som händer.